Det har onekligen varit många bud om bostadsmarknaden under de senaste veckorna. Några regeringsföreträdare har sagt att fastighetspriserna och hushållens rekordhöga skuldsättning, som har fördubblats sedan mitten på 1990-talet, inte utgör några problem. Andra har sagt att utvecklingen måste hejdas och att amorteringskrav är en tänkbar metod.

Nyligen menade företrädare för Nordea att det vore bra med amorteringskrav för bostadslån som överstiger 75 procent av marknadsvärdet. Övriga storbanker höll antingen med eller intog en avvaktande hållning till frågan.

Statens egen bank, SBAB, och egen myndighet, Finansinspektionen, ställer sig dock på andra sidan och anser att amorteringskrav inte är tillrådligt. Marknaden efterfrågar mer reglering medan staten vägrar, onekligen en intressant observation.

Finns det då ett behov av att reglera? Det är en fråga vars svar varierar över tiden. Det är ofta möjligt att upptäcka makroekonomiska obalanser och risker men det är genuint svårt att med någon säkerhet förutse hur och när nödvändiga anpassningsmekanismer kommer till stånd. Behovet av regleringar upplevs därför ofta olika över tiden.

När en obalans byggs upp ser det vanligen ut på följande sätt:

I steg ett upptäcks dess existens, men det finns en betydande osäkerhet om hur stor den är och hur den kommer att utvecklas. I detta skede finns det sällan en samsyn om huruvida obalansen utgör ett problem.

Det finns vidare ofta en (from) förhoppning om att den kommer att sluta växa och avvecklas av sig självt. I detta stadium upplevs det som alldeles för osäkert att sätta in motåtgärder, mer bevis krävs innan man kan agera.

Med min världsbild ligger denna fas bakom oss. Riksbanken sade redan 2005 att utvecklingen inte var långsiktigt hållbar, en bedömning de upprepat många gånger sedan dess.

I steg två finns det en allmänt accepterad bild att det finns obalanser, men inblandade parter har olika syn på hur besvärande problemet är och vilka eventuella åtgärder som kan eller bör sättas in. Man bör ha i åtanke att när obalanser byggs upp uppfattas det ofta som att landet är inne i en positiv fas.

När obalanser växer innebär det vanligtvis att efterfrågan av olika skäl stiger snabbare än produktionsförmågan. Det synliga resultatet är företrädesvis hög tillväxt, snabb sysselsättningsuppgång, goda företagsvinster och stigande tillgångspriser.

Samtidigt uppstår emellertid andra obalanser som stora bytesbalansunderskott, kraftig kreditexpansion och stigande inflationstryck. Men dessa väger ofta lätt i den politiska vågskålen.

Det finns således många gånger ett motstånd, såväl bland medborgarna i allmänhet, intresseorganisationer, politiker och företagare, att bryta en utveckling som till övervägande del uppfattas som positiv. Ovanstående mönster skiljer sig naturligtvis åt mellan olika episoder och länder.

Det finns i denna fas vanligtvis ett implicit eller explicit antagande om att ekonomin går mot en mjuklandning som minskar eller löser upp obalanserna. Personligen tror jag vi befinner oss i slutfasen av detta skede.

Man skulle kunna tolka finansminister Anders Borgs uttalanden i riksdagen förra veckan om möjliga åtgärder för att dämpa utvecklingen i bostadspriser och utlåning som att han är av samma åsikt.

I det tredje steget har obalansen vuxit sig så stor att det kan vara svårt och riskfyllt att försöka minska den. Det finns ofta en upplevd risk att en bubbla spricker om åtgärder för att motverka den sätts in. Det finns i detta läge fortfarande en förhoppning om en ¿pyspunka¿ och mjuklandning.   

Statsminister Fredrik Reinfeldt sade, dagen efter finansminister Borgs uttalande, att vi inte befinner oss i någon bostadsbubbla. En intressant fråga är då om statsministern befinner sig i fas 1 eller i fas 3. Det vill säga, att han inte anser att det utgör ett problem eller att han redan är så orolig för att bubblan skall brista att han är tveksam till motverkande åtgärder?

Min egen åsikt är att det är bättre att försöka åstadkomma en pyspunka än att hålla tummarna och hoppas på att marknaden löser upp det hela. En del marknadslösningar kostar blod, fråga bara islänningarna och irländarna.