Världen är fångad i en fälla mellan hoten om inflation och nya bubblor å den ena sida och massarbetslöshet och stagnation å den andra. Det är inte lätt att urskilja den smala väg mellan Skylla och Charybdis* som oskadda tar oss till stabil tillväxt under någorlunda ekonomisk jämvikt.

Extremt låga räntor i kombination med budgetunderskott på 10-12 procent av BNP i ledande västliga industriländer - USA, Storbritannien, Irland och Spanien - utgör ett ekonomisk-politiskt scenario utan tidigare jämförelse.

Visst, det finns länder som tagit sig ur djupa obalanser. Sverige hade c:a 12 procents budgetunderskott i början på 1990-talet, men då i kombination med höga räntor. Statsskulden nådde över 80 procent av BNP innan vändningen kom.  Det var till stor del dåvarande finansminister  Göran Perssons förtjänst att vi tog oss ur detta. Men det kostade politiskt kapital, när finansministern drog in allmänhetens köpkraft i flera år, genom sänkta transfereringar och höjda skatter. 

Inte förrän 1997 släpptes hushållens disponibla inkomster fram, så att den privata konsumtionen tog fart. Först då började den svenska ekonomin växa ordentligt. Men då skall man komma ihåg att kronan hade tappat c:a 30 procent i värde mot våra konkurrensländer, vilket gav exporten en stark skjuts, i en världsekonomi som växte omkring oss.

Scenariot ser helt annorlunda ut i dag. Alla västliga industriländer dras med obalanser. Problemet är värst i USA av två skäl: Dels är USA världens största ekonomi, omfattande över 20 procent av världsekonomin, storleken gör att USA inte lätt stimuleras av omvärlden, dels är USA i jämförelse med de skattetåliga svenskarna ett land med föga tolerans för skattehöjningar.

Att helt lägga anpassningsbördan på utgiftsnedskärningar i USA:s budget tycks inte möjligt med en sjukvårdsreform som knappast kommer att sänka utgifterna och krig som drar ökade resurser.

USA beskattar inkomsterna relativt hårt medan konsumtionen och energin slipper lindrigare undan än i Europa. Det går knappast att sanera budgeten utan att en federal omsättningsskatt eller moms införs tillsammans med skatter på bensin och andra drivmedel. (Bensinpriset ligger omkring fem kronor litern, så utrymmet finns). Många delstater har varierande omsättningskatter, men det finns ingen federal omsättningsskatt.

Statsskulden är fortfarande begränsad - bara drygt 40 procent av BNP - men prognoser pekar på 80 procent inom ett decennium. Det skall villigt erkännas att detta inte är alltför skrämmande. Många länder, däribland Japan och Belgien, har statsskulder som långt överstiger 100 procent av BNP. Men dollarn är en världsvaluta och risken är att dollarn utsätts för minskat förtroende med den stigande skuldsättningen.

Hushållen i USA behöver skuldsaneras, liksom den federala staten. Ökat privat sparande och hårdare beskattning av konsumtionen innebär att USA:s roll som motor i världsekonomin måste ersättas. (För närvarande utgör privat konsumtion i USA över 70 procent av BNP, medan den är 50 procent i vårt land.)

USA:s återhämtning från krisen kommer att bli bräcklig och svag. Ständiga budgetunderskott kan lätt driva upp räntorna och de osäkra utsikterna för ekonomin kan strypa investeringsviljan. Det viktiga för USA på vägen mellan Skylla och Charybdis är att presentera en trovärdig plan för skuldsaneringen, som visar hur underskotten skall krympas och som visar på en vändning av statsskulden i förhållande till BNP.

Det senare beror inte bara på skuldsaneringen utan också på förmågan att upprätthålla en växande BNP. Alltför snabb sanering genom skattehöjningar bromsar tillväxten. Fortsatta svällande underskott driver upp räntorna och bromsar ekonomin den vägen. Det blir avgörande för hela världen hur USA lyckas med den balansgången. Jag känner ingen epok i modern fredstid med så bräckliga utsikter som nu.

FOTNOT: Skylla var ett klippmonster i grekisk mytologi som var en stor fara för sjömän som hon gärna klämde mellan sig och malströmmenKarybdis.

----

Villy Bergström återkommer en gång i månaden som krönikör på placera.nu. Han socialdemokrat och tidigare vice Riksbankschef.