Snittet över sex år är 23 procent per år för utdelningsportföljen mot 4 procent per år för OMXS-index. En tydlig tendens är att utdelningsportföljen går relativt sämst (2005 och 2003) när börsen i allmänhet går starkt. 2005 bommade jag dock index med 1 procentenhet men alla andra år har utdelningsportföljen alltså gått bättre än index. I fjol steg utdelningsportföljen med 31 procent mot 18 procent för index. 2006 års fina utveckling kom från Volvo, Scania, Orc Software och Ark Travel.

Nedan finner ni 2007 års utdelningsportfölj, framtagen enligt följande principer:

1) Alla aktier med en ordinarie direktavkastning på, avrundat, 5 procent eller mer sammanställs. Extrautdelningar bortser jag alltså ifrån eftersom de saknar prognosvärde. Tidigare har jag inskränkt mig till svenska aktier men i år har jag lagt till fyra nordiska storbolag som uppfyller kriteriet.

2)  Välj ut ett tiotal av dessa aktier som jag anser vara fundamentalt undervärderade. Riskspridning är viktigt.

Som regel sorterar jag bort investmentbolag eftersom utdelningarna på ett konkret sätt reducerar den framtida vinstförmågan. Det här året har dock Ratos fått stå kvar i "bruttolistan". Bolaget själva har i åratal ansett sig vara rörelsedrivande snarare än förvaltande och marknaden är på god väg att acceptera det synsättet. Kanske jag också.

Ett annat specialfall är TeliaSonera som tillämpar en tredelad utdelningspolitik. Först en ordinarie utdelning, sen en "långtidsplanerad" extrautdelning och slutligen en "extra" extrautdelning.

Här anser jag att den mellersta utdelningsklumpen är mer ordinär än extra eftersom den är förutsägbar även kommande år. Alltså är Telia med.

Hög utdelning är

bra på två sätt. För det första på det uppenbara, kontanta sättet. För det andra genom att man får ett slags skydd mot kursfall så länge aktiemarknaden tror att utdelningsnivån är uthållig. Det finns också en selektionskomponent i så måtto att högutdelande bolag tenderar att vara mer välskötta.

Utdelningsportföljen 2007

Så gick det 2001-2006