Ett besök i Lettland och Estland nyligen påminde mig om hur stora bakslagen kan bli när man tillåter makroekonomiska obalanser att växa okontrollerat. Arbetslösheten i de baltiska länderna har stigit från 2,5-5 procent till 14-18 procent på bara två år. Lägenhetspriserna och börsen har sjunkit med som mest 70 procent, låt vara att det inträffade efter en makalös uppgång dessförinnan. Tillväxten sjönk med i snitt med 15 procent under förra året.

Frågan man ställer sig är hur kunde detta hända? Det första man bör notera är att när obalanser byggs upp uppfattas det vanligen som att landet är inne i en positiv fas. När obalanser växer innebär det vanligtvis att efterfrågan av olika skäl, ofta på grund av en kreditexpansion eller ett inflöde av utländskt kapital, stiger snabbare än produktionsförmågan.

Det synliga resultatet är vanligtvis hög tillväxt, snabb sysselsättningsuppgång, goda företagsvinster och stigande tillgångspriser. Samtidigt uppstår obalanser som stora bytesbalansunderskott, kraftig kreditexpansion och stigande inflationstryck. Men dessa väger ofta lätt i den politiska vågskålen.

Det finns vanligtvis ett motstånd, både bland medborgarna i allmänhet och bland politiker och företagare, att bryta en utveckling som till övervägande del uppfattas som positiv. Enstaka röster, ofta någon tråkig ekonom, hävdar att utvecklingen är långsiktigt ohållbar men har ingen aning om när eller hur vändning kommer.

Det är delvis mot denna bakgrund som många länder valt att låta centralbanken vara en fristående institution med rätt att värna om prisstabiliteten utan att behöva ta hänsyn till olika intressegrupper.

De baltiska länderna hade emellertid bundit upp penningpolitiken genom att rikta in den på att hålla en fast växelkurs. När dessutom bankerna erbjöd lån i euro till låg ränta var centralbankerna maktlösa.

De baltiska erfarenheterna utgör en påminnelse för alla sparare om att en hög tillväxt och snabbt stigande börskurser på intet sätt utgör en garanti för att utvecklingen skall fortsätta i samma riktning. Tvärtom menar jag att ett land som har extremt hög tillväxt och börsuppgång under flera år bör bevakas extra noga så att man inte plötsligt sitter med Svarte Petter.

Den aktive spararen kan bevaka vilka obalanser en ekonomi har. Snabb kreditexpansion, stora och växande bytesbalansunderskott samt stigande inflationstryck, framför allt om landet har fast växelkurs, är faktorer som bör leda till eftertanke.

Inte sällan finns det en ganska tydlig bild om att det finns obalanser i ett lande. Men inblandade parter har olika syn på hur besvärande problemet är och vilka eventuella åtgärder som kan eller bör sättas in. Åtgärder möts ofta av protester och myndigheterna antar, eller hoppas kanske är ett bättre ord, ofta att ekonomin går mot en mjuklandning som minskar eller löser upp obalanserna.

Men för den som inte kan eller orkar följa utvecklingen på egen hand finns det företag som ställer samman information om vilka stressignaler som ekonomin i olika länder har. Ett sådant är Macro Intelligence som bevakar ett 35-tal länder och genom sin modell sammanställer hur riskbilden ser ut i olika länder. Vi talar emellertid inte om börsrisker specifikt utan om landsrisk på ett mer generellt plan.

Systemet jämför läget i ett land med dess egen historia så några jämförelse mellan länder görs inte. I dagsläget lyser det varningssignal för två länder, Brasilien och Indien, som är populära hos många investerare.

I Brasilien är det främst kreditexpansionen ovanpå den expansiva budgeten och inflödet av heta pengar som är en källa till oro. För Indien handlar det om att inflödet av heta pengar spär på stimulansen från landets ständiga budgetunderskott samtidigt som livsmedelspriserna bidrar till att försvaga exportutsikterna. I båda fallen är åtstramningar på väg.

Det stora problemet är att bestämma när det är dags att kliva av ett land med växande obalanser. Inte sällan växer länderna och börserna mycket snabbt och ganska länge innan verkligheten gör sig påmind. Men till sist gör den det.

----

Jörgen Appelgren återkommer en gång i månaden med en gästkrönika på placera.nu. Han är fristående ekonom och har tidigare varit chefekonom på Nordea. Han är politiskt obunden.