Den norska centralbankens

beslut nu i veckan att drämma till med en räntesänkning på 0,50 procentenheter till 1,75 procent gjordes oss initialt lite konfunderade. Vi hade visserligen räknat med en räntesänkning men sett till att den norska ekonomin fortfarande befinner sig i mycket gott skick, något som Norges bank också framhöll, så trodde vi att banken skulle nöja sig med en något mindre sänkning.

Den här gången

fanns det dock andra motiv än de traditionella tillväxt- och inflationsförväntningarna som påverkade deras räntebeslut. Norges Bank framhöll särskilt den finansiella turbulensen i spåren på eurokrisen som lett till åtstramningar i det europeiska banksystemet och drivit upp finansieringskostnaderna för bankerna. 

I förlängningen

innebär detta högre räntekostnader för hushåll och företag och därmed har det skett en indirekt åtstramning av ekonomin sedan i somras. Att bara sänka räntan med 0,25 procentenheter hade därmed gett en mycket begränsad stimulans till norsk ekonomi.

I Sveriges fall

är den här marknadseffekten ännu tydligare. Sedan Riksbanken senast höjde räntan med 0,25 procent i början av juli har de svenska interbankräntorna stigit med cirka 0,25 procentenheter (se diagram nedan).

Lägg dessutom till

att svenska banker och bolåneinstitut under senare tid gjort sitt yttersta för att höja marginalerna på bolån. I praktiken betyder detta att svensk ekonomi stramats åt under hösten och att det skulle krävas en räntesänkning över 0,25 procentenheter bara för att återställa läget till vad som gällde i somras. 

Ett ytterligare argument

för en ordentlig svensk räntesänkning är de vädjanden från organisationer som IMF och OECD om att länder som faktiskt har utrymme att föra en mer expansiv ekonomisk politik ska göra detta för att hålla den globala efterfrågan vid liv. De flesta tänker i det sammanhanget på länder som Kina men givetvis bör även små länder som Norge och Sverige dra sitt strå till stacken.

Och nu när regeringen

gjort starka statsfinanser till närmast religion så faller ansvaret för detta i än högre grad på penningpolitiken. Framför allt IMF:s vädjan om hjälp borde dessutom ge extra gehör hos två gamla IMF-rävar som riksbankschefen Stefan Ingves och förste vice riksbankschefen Svante Öberg som bägge har tjänstegjort i Washington under IMF-flagg.

Redan vid torsdagens

utfrågning i finansutskottet visade dessutom Ingves sin välvilja inför IMF:s propåer när han förordade att Sverige borde ställa upp med i storleksordningen 100 miljarder kronor i lån till IMF för stöd till den europeiska krishanteringen.

Han hänvisade bland

annat till att det ligger i Sveriges eget intresse att bidra eftersom det bidrar till en bättre ekonomisk utveckling i vårt närområde. På samma sätt torde Öberg resonera och det ger honom dessutom möjlighet att med hedern i behåll överge den mer hårdnackade räntepolitik som han tidigare förordat.

Lägg till svagare

tillväxtutsikter, betydligt lägre inflation än Riksbanken räknat med, sjunkande bostadspriser och löneavtal som ligger inom ramen för av Riksbanken kan acceptera och det är egentligen svårt att se hur Riksbanken ska landa i någon annan slutsats än Norges banks vid nästa veckas räntemöte.

Mot detta ska

ställas det starka BNP-utfallet för tredje kvartalet, en fortsatt stark arbetsmarknad och den i utgångsläget låga styrräntan på 2 procent.

BNP-siffran visar

dock bara historien och arbetsmarknaden vet vi sedan tidigare att det är en sen konjunkturindikator. Och den tvåprocentiga räntan är visserligen mycket låg ur ett historiskt perspektiv, men det mesta talar för att den nivån under kommande decennium snarare kommer att behöva betraktas som någon sorts "normalläge" för en centralbanksränta. 

Riksbanken är dock

inte alltid så lätt att förutse och vi har blivit överraskade av dess agerande förr. Vi räknar dock kallt med att direktionen sänker räntan med minst 0,25 procentenheter i nästa vecka. Om vi har fel så får vi väl ta på oss dumstruten. Vi gör det i så fall i trygg förvissning om att Riksbankens direktionsmedlemmar får ta över den när de tvingas backa och sänka räntan i snabb takt under inledningen av 2012.