Den svenska inflationen fortsätter att gäcka Riksbanken trots en mindre uppgång i maj. Inflationstakten landade på -0,2 procent i årstakt, vilket visserligen var något under konsensusprognosen på -0,3 procent men samtidigt en tiondel under Riksbankens egen prognos.

På marginalen bidrar givetvis detta till att öka trycket på Riksbanken att sänka sin ränta på mötet den 2 juli med sedvanligt räntebesked till oss vanliga dödliga dagen efter. Att vi har deflation i Sverige är givetvis i utgångsläget mycket besvärande för banken som strävar efter en inflation kring 2,0 procent.

Den underliggande inflationen (KPIF), där effekten av den senaste tidens räntesänkningar räknas av, ligger i sin tur på 0,7 procent i maj jämfört med april månads 0,5 procent. Att KPIF tickade upp lite grann i maj är i sin tur mer en effekt av osedvanligt små prisökningar i april än ett tecken på att inflationen trots allt skulle vara på uppgång.

Det börjar också bli besvärande för Riksbanken att inflationen i allt högre grad tenderar att ligga under målet under långa perioder. Under de senaste tolv åren har inflationen under cirka 80 procent av tiden legat under målet på 2 procent, enligt en färsk studie av SEB. Med dagens långa räcka av låga inflationstal och till och med deflationstal lär inte heller Riksbankens egna utvärderingar ge samma gynnsamma bild av måluppfyllelsen som tidigare. Det borde direktionsledamöterna behöva ta hänsyn till om det inte är så att man, mer eller mindre i smyg, är på väg att överge inflationsmålet.

En tredje faktor för direktionsmedlemmarna att ta hänsyn till är den fortsatt svaga ekonomiska utvecklingen i Sverige som lär fortsätta att hålla uppe arbetslösheten på oacceptabelt höga nivåer. Hur den inflation som Riksbanken i sin senaste prognos räknar med ska komma ska genereras står också skrivet i stjärnorna. Banken är tämligen ensamma om att göra en sådan bedömning av den framtida inflationsutvecklingen.

Mot detta står som tidigare oron för hushållens skuldsättning och utvecklingen av bopriserna.

Imorgon håller riksbankschefen Stefan Ingves tal och då finns chansen att skicka signaler kring hur han resonerar kring det läge med deflation och närmast permanent hög arbetslöshet som Sverige för närvarande tycks ha hamnat i. De sedvanliga varningarna kring de långsiktiga riskerna med hög privat skuldsättning och stigande bostadspriser räknar vi förstås med att han upprepar även den här gången men det blir också allt svårare att blunda för ett inflations- och resursutnyttjandeläge i svensk ekonomi som framstår som ett misslyckande.