Aktieposten placeras till 75 kronor på en mängd händer innebärande en rabatt på 4,5 procent mot tisdagens stängningskurs. Det är inte en orimligt stor rabatt. När en så stor post ska placeras innebär det att många olika tagare av aktier med olika motiv för att köpa statens aktier. En del gör en kortsiktig investering och hoppas kunna skära emellan någon krona när aktierna sedan säljs vidare. Andra har en långsiktigt positiv syn och väljer att behålla dem.

Oavsett vilken grupp man tillhör vet man att det kommer att finnas många andra därute i marknaden som har nära till säljknappen, att aktien kommer att pressas under en tid av ett onaturligt stort utbud. Rabatten på 4,5 procent är kompensation för den risk man tar.

Förra gången staten sålde ut en större post i Nordea, i februari 2011, så var det med en något större rabatt. Aktiekursen sjönk drygt 5 procent samma dag som aktierna placerades. Kursfallet fortsatte dock under de efterföljande veckorna när Nordeas aktie gick väsentligt sämre än övriga bankaktier. Även om vi inte ser en lika svag utveckling framför oss i det här läget ska vi nog ändå räkna med en utbudsrelaterad press på aktien under en kortare tid.

Positivt är dock att försäljningen inte föregåtts av statlig "trash talk". Ett säkert sätt att få ut mindre för en försäljning är att avisera planerna i god tid och därigenom prata ned kursen. Det har prövats förr och då blir den efterföljande rabatten betydligt mer svårsmält. Den senaste månaden har Nordeas aktie sjunkit i linje med övriga sektorn, vilket tyder på att försäljningsplanerna hållits i en nära krets.

Investerarkollektivet behöver frigöra 19,5 miljarder kronor för att svälja aktierna. Trots att det motsvarar dubbelt så mycket som en genomsnittsomsättning på hela Stockholmsbörsen en stilla sommardag så är beloppet det lilla bekymret. Är det något finansmarknaden inte har brist på så är det kapital.

Däremot får det undanträngningseffekter på övriga bankaktier. Vi kunde se hur kurserna gick ned rejält i de andra storbankerna på onsdagen när investerare viktade om i sina innehav.

I princip är de här kortsiktiga effekterna bara krusningar jämfört med de effekter statliga försäljningen kan få på längre sikt. Det handlar dels om risker och dels om konkurrens.

Staten har varit en usel ägare, inget tal om annat; den mest lössläppta kreditexpansionen skedde med staten som huvudägare. Men när staten abdikerar och nu går under den 10-procentsgräns som ger en kontrollposition så återstår inte ens ett teoretiskt inflytande förutom via lagstiftningen.

Finansmarknadsminister Peter Norman anser att statens roll är att reglera bankerna, inte att äga dem. I teorin är det helt korrekt. Men som såväl dagens som tidigare regeringar visat med eftertryck så har varken regelverk eller tillsyn varit tillräckliga för att undvika storskaliga haverier eller åstadkomma en sund konkurrens.

Konkurrensen på bankmarknaden är en lågt prioriterad fråga bland lagstiftare och policyskapare. Den svenska bankmarknaden är idag ett oligopol där de fyra stora tjänar närmast absurda summor varje kvartal, naturligtvis på kundernas bekostnad.

Och det kan bli värre. Den finländske finansmannen Björn Wahlroos uppger att han inte köpte några aktier i utförsäljningen. Han behövde inte. Med de 860 miljoner aktier i banken som han kontrollerar via Sampo röstar han för 21,4 procent i banken. Hans post är nu lika stor som de åtta nästföljande största ägarna sammanlagda innehav.

Det är ingen hemlighet att Björn Wahlroos inte tycker att bristande bankkonkurrens är ett bekymmer. Inte heller att han gärna skulle se en större fusion där Nordea är inblandad, även om han retoriskt legat lågt i frågan senaste åren. Nu när han har blivit totalt ohotad storägare i Nordea lär han nog börja snickra på nya planer.

Sammanfattningsvis ser vi risk för att uppsidan i Nordeas aktie hämmas av ett möjligt överutbud på kort sikt, business as usual på medellång sikt och ökad sannolikhet för ett strukturellt grepp på lång sikt.