Det var i och för sig välkommet med en prognosjustering efter det drömscenario för svensk tillväxt som Anders Borg la fram i våras. Då räknade han med en tillväxt på 4,6 procent i år och 3,8 respektive 3,6 procent för 2012 och 2013. Det skulle ha inneburit en tillväxtperiod av närmast 1960-talsklass och placerat Sverige i trakterna av snabbväxande asiatiska länder.

Dagens mer modesta prognos räknar med tillväxttal på lite drygt 4 procent i år och förvånande svaga 1,3 procent för 2012 innan tillväxten åter rätar upp sig och landar på höga 3,5 procent under 2013.

Sett till den obefintliga prognosförmåga som tycks finnas på finansdepartementet så lär väl även dessa siffror bli föremål för omfattande revideringar i framtiden. Men med tanke på allt svagare globala tillväxtsignaler och finansiell oro får man väl ändå tro på att finansministern den här gången har hamnat snäppet närmare det troliga utfallet.

Det finns dock ett antal frågetecken i BNP-prognosen.

Det första som får en att fundera är att om Sverige, trots mycket goda förutsättningar, bara skulle klara en tillväxt på 1,3 procent 2012 - var skulle tillväxten i så fall landa på i de länder som är direkt utsatta för kriser?

Ett tillväxtfall i Grekland på uppemot tvåsiffriga tal ligger i så fall nära till hands. Så en naturlig följd av dagens prognos är nog faktiskt ett fullständigt haveri för europrojektet, något som sätter den optimistiska prognosen för 2013 i ett lite mindre gynnsamt perspektiv.

Det andra som slår en är att både tillväxt- och inflationsprognos sätter ett rejält tryck på Riksbanken att stimulera ekonomin, nu när finansministern kastar in handduken i form av andra typer av  ekonomisk-politiska stimulansåtgärder. Inflationen väntas enligt Borg landa på 1,2 procent under 2012, vilket förutsätter att Riksbanken ganska snart börjar sänka räntan.

Sammantaget är det här en ordentlig tillnyktring avseende de svenska tillväxtförutsättningarna från finansministerns sida. Det vi saknar är fortfarande en politik som inte enbart hänger sig åt dyrkande av överskottsmål och superstarka statsfinanser.