Det framgår av en konfidentiell rapport från det italienska finansdepartementet som kastar mer ljus på den finansiella taktiken som möjliggjorde för det skuldtyngda landet att gå med i euron 1999, rapporterar Financial Times.

Den 29-sidiga rapporten visar i detalj Italiens skuldtransaktioner och exponering under första halvan av 2012, inklusive omstruktureringen av åtta derivatkontrakt med utländska banker med ett totalt teoretiskt värde på 31,7 miljarder euro.

Samtidigt som rapporten utelämnar väsentliga detaljer och verkar avsedd att inte ge hela bilden av Italiens potentiella förluster uppger experter för Financial Times att omstruktureringen möjliggjorde för finansdepartementet att sprida betalningar som den var skyldig utländska banker över en längre period, men i vissa fall, till mindre fördelaktiga villkor för Italien.

Rapporten namnger inga banker eller ger detaljer om de ursprungliga kontrakten, men experter uppger för FT att det verkar som de går tillbaka till perioden under det sena 1990-talet. Vid den tidpunkten förskönade Italien sina räkenskaper genom att ta emot betalningar från banker för att möta EU:s krav för att kunna vara med i första vågen av elva länder som införde euron.

Italiens budgetunderskott uppgick till 7,7 procent 1995. Till 1998, det avgörande året för godkännande inför euromedlemskap, hade budgetunderskottet sjunkit till 2,7 procent, utan jämförelse den största minskningen bland de elva länderna. Under samma period ökade Italiens skatteintäkter marginellt och regeringens utgifter som andel av BNP sjönk endast svagt, konstaterar FT.