Sedan den tyska staten misslyckades med en emission av statspapper har det börjar röra sig ordentligt bland världens ekonomisk-politiska makthavare. Redan i förra veckan tog de stora centralbankerna beslutet att erbjuda bankerna billiga dollarlån när man, förutom problemen på den europeiska obligationsmarknaden, dessutom såg hur de europeiska internbankräntorna börjat röra sig uppåt på ett oroväckande sätt.

Beslutet togs emot med jubel av aktiemarknaden och börser över i stort sett hela världen sköt i höjden. Men det är svårt att se hur enkom detta beslut skulle kunna ha fått så dramatiska effekter. Det positiva börsklimatet som följde beror nog i högre grad på stigande förväntningar på kommande, än mer avgörande, beslut i den stora europeiska krishanteringen.

Redan i måndags kom så Angela Merkel och Nicolas Sarkozy med sitt förslag om större fördragsförändringar innebärande större krav på överstatlighet och budgetdisciplin inom hela EU-samarbetet samt vetorätt på enskilda länders statsbudgetar. Rykten om större beslut har också fått extra skjuts av det faktum att den amerikanska finansministern Timothy Geithner besökt flera av sina europeiska kollegor.

På torsdag är det så dags för ECB att presentera vad den senaste tidens turbulens betytt för deras kommande penningpolitik. Beslut som med största sannolikhet kommer att få avgörande effekt på börsutvecklingen. Detta främst de närmaste dagarna, men också för resterande del av det här året.

Det får anses var högst sannolikt att banken kommer att sänka räntan. Förväntningarna på marknaden är att räntan sänks med 0,25 procentenheter till 1,0 procent. Det kommer knappast att räcka för att lyfta börshumöret. För det krävs mer radikala beslut.

En större räntesänkning är förstås möjlig, men det som många sitter och hoppas på är beslut om mer köp av statsobligationer i krisdrabbade länder.

Det finns i alla fall minst två möjliga vägar för ECB att runda det principiella förbudet att köpa statspapper i enskilda länder.

Det enklaste är bara att göra som vid deras tidigare köp och hävda att dessa görs för att säkra den finansiella stabiliteten och för att räntesänkningarna ska få avsedd effekt på marknadsräntor och utlåning.

Den avgörande punkten är hur mycket man förbinder sig att köpa och det bör nog röra sig om några hundra miljarder euro för att det ska bli en något sånär långvarigt positiv effekt på finansmarknaderna. 500 miljarder är Piigs-ländernas upplåningsbehov under nästa år men så långt kommer banken definitivt inte att sträcka sig.

Den andra möjligheten, som väl också kan betecknas som något av ett drömscenario hos marknadsaktörerna, är att ECB beslutar sig för att starta en utlåningsfacilitet till Internationella Valutafonden (IMF).

ECB har möjlighet att låna ut till institutioner som denna och pengar har ECB i princip obegränsad tillgång till via sedelpressarna. Ett sådant beslut skulle sannolikt vara mycket börspositivt samt väcka förhoppningar om att även länder som exempelvis Kina skulle visa sig villiga att medverka i krishanteringen.

ECB har dock, med stöd av bland annat tyska politiker, motsatt sig lösningar där man förbinder sig att köpa upp europeiska statsobligationer i någon större utsträckning. Därför är nog en sådan drastisk omsvängning i synen avhängig en betydligt större budgetdisciplin och reformvilja i hela EMU-området.

Det är bland annat det som är tänkt att levereras vid veckans EU-toppmöte. Men för att man ska lyckas med detta så krävs det också att politikerna hittar genvägar förbi den normala ratificeringsprocessen vid fördragsförändringar med godkännande i varje enskilt land, och där vissa länder gärna eller till och med måste tillgripa folkomröstningar.

Hur väl Tyskland och Frankrike lyckas med att tvinga sina förslag på övriga medlemsländer kan bli mycket avgörande för börshumöret framöver.

Att tyska regeringsföreträdare, visserligen anonymt, börjat tona ned förväntningarna på resultatet av toppmötet lägger dock redan idag viss sordin på börsstämningen.

Räkna dessutom med att vi har några turbulenta dagar framför oss där marknadens förväntningar på såväl ECB som EU-toppmötet lär hinna skifta ett antal gånger beroende på vem och hur man uttalar sig officiellt.

För att mer avgörande beslut faktiskt tas talar att krisen i Europa eskalerat ytterligare och man numera också har konjunkturen emot sig. Mot en större lösning talar erfarenheten från de andra gånger det varit en upphaussad stämning inför ECB:s räntemöten eller viktiga EU-toppmöten. Hittills har man inte lyckats leverera enligt förväntningarna.