Ganska ofta sitter jag i möten med en VD och ställer frågan: “Vad är viktigast för er framåt?”.

Med få undantag möts jag av en blick som om personen på andra sidan bordet precis sett en utomjording. “Vad menar du? Att växa såklart. Vad annars?”.

För VD:n är det oftast självklart, men för mig är det helt fel svar.

I det enkla bor det felaktiga

Det finns en enkel teori om hur börsbolag fungerar. Den säger att styrelsen och ledningen arbetar för att maximera aktieägarnas avkastning. Punkt. Inga konstigheter.

I det enkla bor som bekant det vackra, men ganska ofta också det direkt felaktiga.

Teorin stämmer helt enkelt inte alltid överens med det mänskliga beteendet bakom kulisserna.

Ledningar påverkas av helt andra incitament än vi aktieägare.

De vill ofta bygga större organisationer, göra fler förvärv, fylla CV:et med glänsande rubriker och skapa mer distans mellan sig själva och verkligheten.

Ett större bolag ger större budgetar och högre lön. Storleken på bolaget har däremot inget som helst samband med hur mycket pengar som når oss som äger aktierna. Den kopplingen är förvånansvärt lätt att glömma bort.

Värde kontra bonus

Allt för många gånger har man sett en VD stå och skryta över tillväxten i omsättning eller vinst, helt utan att beröra att vinst per aktie inte ökat alls.

Man har i praktiken spätt ut befintliga ägare för att köpa sig tillväxt som inte tagit bolaget framåt en millimeter.

Tillväxt är i många fall något värdeskapande. Framför allt i bolag med stora fasta kostnader så kan tillväxt i volym göra underverk för lönsamheten. Men tillväxt är inget självändamål, det är ett medel till målet.

Det är därför jag alltid dragits till bolag där ledningen själva äger mycket aktier. En VD som har en stor del av sina egna pengar investerade tänker annorlunda än en VD som bara ser bolaget som sin arbetsplats. Den första funderar över varje krona.

Den andra funderar betydligt oftare över sin bonus.

Tre sätt att skapa värde

I grunden finns tre sätt att skapa värde till oss ägare:

• Utdelningar som skickar pengar rakt in på våra konton.
• Återköp som ökar vår del av vinsten, men bara när de görs till ett rimligt pris.
• Återinvesteringar i verksamheten - vilket alla ledningar älskar att prata om men där de flesta ändå lyckas bränna pengar på projekt som borde stannat kvar på Powerpoint-stadiet.

Det är här huvudägare av kött och blod kommer in.

I teorin ska styrelsen vara aktieägarnas representanter. Men är man tjänsteman utan eget ägande i en styrelse så har man normalt sett ingen uppsida, bara nedsida.

Om bolaget går fantastiskt kanske du får behålla ditt jobb. Går det dåligt så hamnar du garanterat i blåsväder. Resultatet blir styrelser som är mer rädda för att fatta fel beslut än angelägna om att fatta rätt beslut. De fungerar mer som ledningens hejarklack än som dess motpart.

Fokus en nyckelfråga

Alla bolag behöver någon som faktiskt bryr sig. Någon för vilken bolagets framtid inte är någon abstrakt konstruktion utan en konkret rad i den egna balansräkningen.

Någon som inte glömmer bort bolaget klockan fem när arbetsdagen är slut. Någon som läser detaljerna, ifrågasätter och sätter ner foten när bolaget är på väg åt fel håll.

Tror du att pensionsfonder och indexfonder gör detta? Förvaltarna lägger sig sällan i hur bolagen sköts, och de har hundratals bolag i portföljen.

Råkar de bli så stora att de blir tillfrågade om valberedningsarbete så hamnar det på någon ägarstyrningsavdelning på våning -2.

Ägarstyrningsavdelningar i sin tur fokuserar i första hand på frågor som är lätta att kommunicera: hållbarhet, mångfald, policys (nej, jag har inga vänner inom ägarstyrning, tackar som frågar). Frågor som rör kapitalallokering och faktiska avkastning hamnar längre ner i prioriteringen (om det ens finns på listan).

Hur många duktiga investerare har du hört om som skolats på en ägarstyrningsavdelning?

Vad vi kan göra

Därför är det ofta enskilda storägare, aktivister eller entreprenörer som driver förändring.

De har både skin in the game och motivationen att agera när de ser ledningar som börjar bygga sandslott av aktieägarnas pengar.

Som privatinvesterare har vi förstås ingen chans att själva hålla ledningen i örat. Vi kan inte kalla till möten eller byta ut styrelser.

Men vi kan göra något som är billigare, enklare och betydligt mer kraftfullt: vi kan välja vilka vi investerar tillsammans med. Den frågan underskattas ofta i analysen. Finns det någon i ägarlistan som bryr sig? Någon som kan säga stopp? Någon som har både vilja och möjlighet att ta fajten?

Om svaret är nej, då är risken stor att bolaget redan blivit kidnappat av tjänstemän. Eller att det snart blir det.

Mvh, en snåljåp, på korståg för avkastningens bevarande.