Riksbanken ser sig tvungen att sänka den svenska reporäntan från 2,0 till 1,75 procent. Det görs efter en höst präglad av stor finansiell oro och konjunktursignaler som pekar mot en betydligt svagare svensk tillväxt framöver. Riksbanken skruvade ner tillväxtprognosen för 2012 till 1,3 procent och får vi ingen snar lösning på den finansiella krisen i EMU-området så lär även den prognosen visa sig vara för optimistisk.

Räntesänkningen kommer dock i ett läge där de räntor som hushåll och företag tvingas betala har stigit markant. Enligt den senaste finansmarknadsstatistiken steg de rörliga räntor som hushållen betalar från 4,39 procent i september till 4,54 procent i oktober och samtidigt steg räntorna på lån med en räntebindningstid över 5 år från 4,65 till 4,93 procent. Räntestegringen har fortsatt och närmast accelererat under senhösten.

Under samma tidsperiod har Riksbanken fram till idag låtit sin styrränta ligga still och de långa svenska marknadsräntorna har sjunkit till rekordlåga nivåer.

Den här utvecklingen på räntemarknaden där hushåll och företag möter stigande räntekostnader trots att styrränta och marknadsränta pekar i en annan riktning har flera viktiga implikationer:

För det första kan man egentligen inte se dagens räntesänkning som någon vidare stimulansåtgärd som svar på en allt mer vacklande konjunktur.

Snarare är det i bästa fall en åtgärd som bidrar till att återställa läget till hur räntemarknaden såg ut för hushåll och företag under sensommaren. Men om det nu verkligen blir så återstår att se när vi vet i vilken grad bankerna låter räntesänkningen slå igenom på bland annat bolånen.

För att uppnå den stimulanseffekt som Riksbanken historiskt brukat få på en räntesänkning, och som man borde ha funnit eftersträvansvärd även denna gång, borde räntan ha sänkts betydligt mer. Räntesänkningen borde utifrån det här perspektivet ha varit minst 0,50 procentenheter.

För det andra kan man fråga sig hur väl den svenska räntemarknaden fungerar för hushåll och företag. (Då bortser vi från de större företagen som har möjlighet att finansiera sig direkt på obligationsmarknaden.)

Det kan ju inte vara rimligt att vi har en räntemarknad som fungerar allt sämre och i praktiken blir direkt kontraproduktiv när det skakar till i världsekonomin eller på finansmarknaderna. Då har vi ju misslyckats storligen trots allt tal om solida svenska banker och starka statsfinanser som skydd mot oro, något som visserligen skyddat banksektor och stat men bara i bästa fall indirekt gynnat medborgarna genom lägre räntor på statsskulden.

Det finns, enligt vårt sätt att se på saken, ett antal stora misstag och misslyckande som lett till att vi fått en räntemarknad som fungerar allt sämre ur ett samhällsekonomiskt perspektiv.

Det första och kanske viktigaste är den sammanblandning av risker som gett bankerna närmast fritt fram att höja marginalerna på sina lån när det skakar till. Att svenska hushåll har en hög belåning är ett problem men knappast för bankerna som på detta istället tjänar goda slantar. Den höga belåningen är framför allt en systemrisk i den bemärkelsen att hushållen måste hålla hårdare i slantarna under kärva tider och därmed riskerar att förvärra en konjunkturnedgång.

För bankerna är det här inget problem eftersom hushållen som helhet i princip alltid betalar sina skulder. Finanskrisen i början 1990-talet ledde till kraftigt sjunkande bostadspriser men ändå stod hushållen endast för 4 procent av de samlande kreditförlusterna och bostadslån var bara en del av detta. Ändå har bankerna getts i princip fritt fram att höja marginalerna på bolån under senare tid, bland annat ivrigt påhejade av riksbank och finansinspektion och med regeringens goda minne, alla stora ord och hot till trots.

Ett annat tydligt exempel på felgrepp från politiskt och myndighetshåll är införandet av bolånetaket. I ett slag gav man bankerna skäl att omotiverat höja räntorna på en del av utlåningen utan att kunna påvisa någon annan risk än just den samhälleliga. I praktiken blev det som att stjäla från hushåll och skänka pengar direkt till bankerna.

Det rimliga hade istället varit att införa ett topplån med samma villkor som bottenlånen men med tillägget att detta lån måste amorteras på rimlig tid. Både nivån på topplånet samt återbetalningstid skulle kunna användas som instrument för att reglera exempelvis en bostadsmarknad som visar tecken på att överhettas eller är på väg att kollapsa. Amortering skulle dessutom över tid ge hushållen motståndskraft mot ett boprisfall.

Bankerna har länge hävdat att stigande rörliga räntor beror på att svenska hushåll tenderar att låna alldeles för mycket till rörlig ränta och att bankerna för att för att möta detta lånebehov i sin tur tvingas till komplicerade låneoperationer som driver upp deras räntekostnader. Framför allt pekar bankerna på att man själva tvingas att låna upp sina pengar på längre tidhorisonter.

Det ligger säkert en del sanning i detta påstående men frågan är då varför man höjt marginalerna på sina bundna lån ännu kraftigare under 2011. Gapet mellan en svensk 5-årig bostadsobligation och den 5-åriga boränta som bankerna begär är numera rekordhög. Det finns ingen rimlig förklaring till detta.

Istället borde väl bankerna ha stimulerat sina kunder till att binda räntorna genom att ge generösare villkor på den typen av utlåning. Det låter i alla fall för en utomstående som en win-win situation för alla inblandade. Mer av bunden bostadsutlåning skulle dessutom ge en generellt sett stabilare lånemarknad även ur det samhälleliga perspektivet. Nu tycks det som att man istället gjort sitt yttersta för att hushållen ska fortsätta låna till rörlig ränta.

Den svenska interbankmarknaden verkar inte heller fungera särskilt väl. Nu hoppas många att Riksbanken ska öppna penningkranarna till bankerna genom att erbjuda dem utlåning till superlåg ränta. Det skulle givetvis bidra till att ge penningpolitiken genomslag men samtidigt bidra till fortsatta övervinster i banksektorn.

Är det verkligen rimligt att Riksbanken i praktiken tvingas subventionera en sektor för att den ska  fungera enligt grundläggande marknadsprinciper och låta en räntesänkning få det genomslag den syftar till?

Sverige har nu under lång tid bedrivit en ekonomisk politik som i förlängningen lett till att svenska hushåll har byggt upp en skuld som gör dem känsliga för skiften i konjunktur och marknadsförutsättningar. Samtidigt har vi låtit en oligopolbransch genomdriva den här samhällsförändringen och göra övervinster. Det med de offentliga myndigheternas goda minne.

Det mest allvarliga i vårt tycke är att probleminsikten bara till delar finns hos de ansvariga och inte ens då genomför man några åtgärder. Eller rättare sagt, man genomför åtgärder som ytterligare tenderar att förvärra problemen.

En grundbult i alla resonemang tycks dessutom vara att det är fritt fram att behandla svenska lånetagare lite hur som helst trots att dessa betalar sina skulder och räntor. På något annat sätt kan det inte tolkas att man gett bankerna någon sorts egen rättighet att "beskatta" låntagare i form av stigande räntemarginaler när kraven på bankerna ökar och dessutom ofta kallar det att bankerna tar sitt samhällsansvar.

Vi kan väl börja med att låta SBAB gå i bräschen för en bättre fungerande lånemarknad genom att exempelvis erbjuda lägre räntor vid högre amorteringstakt. Det borde vara en sund utlåningsprincip. Att SBAB är statligt borde inte vara något problem eftersom historien har visat oss att det är övriga banker också när det väl kniper. Småföretag behöver sannolikt också någon form av flyktväg från bankernas oligopol.