Vi befinner oss mitt i en brinnande finanskris. Och idag väntas riksdagen anta den lag, som ger regeringen ett mycket brett mandat att rädda svenska banker. Lagen möjliggör två huvudåtgärder:

Kortsiktigt. Ett garantiprogram som innebär att staten under det närmaste året ska kunna erbjuda svenska banker refinansieringsgarantier på upp till smått overkliga 1 500 miljarder kronor, vilket motsvarar ungefär 50 % av Sveriges BNP.Långsiktigt. En gigantisk stabilitetsfond som ska byggas upp genom avgifter från bankerna. Syftet är att staten ska kunna rädda banker med medel ur denna fond om det föreligger "en risk för allvarlig störning av det finansiella systemet i Sverige". Bankerna bedöms, utöver nuvarande avgifter, årligen behöva betala 2,6 miljarder kronor till fonden.

Tanken med lagen är förstås att återvinna förtroendet för såväl banker som stabiliteten i hela det finansiella systemet. Men risken är överhängande att den istället blir en perfekt grogrund för nästa finansbubbla.

Lagförslaget har tillkommit i panik. Den 7 oktober enades EU:s finansministrar om ett paket av principer för att hantera den rådande krisen. Och vid Europeiska rådets möte i Bryssel den 15-16 oktober bekräftade EU:s stats- och regeringschefer dessa principer och underströk vikten av att kraftfulla åtgärder sätts in för att trygga det finansiella systemet. Sedan dess har det pågått ett febrilt arbete på Finansdepartementet med att utforma en helt ny lag.

Av tidigare finanskriser har vi lärt oss att ju tidigare kraftfulla åtgärder sätts in, desto bättre blir resultatet. Ur detta perspektiv är det bra att de kortsiktiga åtgärderna sjösätts med skyndsamhet.

Däremot bör vi ifrågasätta varför snabbhet sätts framför kvalitet vad gäller att finna lösningar på de långsiktiga utmaningarna. Bristerna i lagförslaget blottläggs tydligt. Inte ett enda ord nämns om hur vi undviker en finanskris i framtiden. Regeringens förslag handlar istället uteslutande om hur staten ska agera nästa gång det brinner i bankpalatsen.

Det finns knappast ett brett, folkligt stöd för att statens fokus är hur vi hanterar återkommande finanskriser och tar ut förlusten i förskott. Skulle regeringen resonera på samma sätt vad gäller t ex kärnkraftspolitiken?

Redan idag finns den s k statliga insättningsgarantin. Insättningsgarantin finansieras kollektivt av bankerna själva och skyddar sparande på vanligt konto på medel upp till 500 000 kronor, vilket är en höjning jämfört med de 250 000 kronor som gällde tidigare. Insättningsgarantin är förvisso bra och tydlig för spararna. Men den har också inneburit att banker som tagit större risker kunnat göra det på sina konkurrenters bekostnad, något som vi ser flera exempel på i Sverige. Garantierna har alltså skapat spekulation.

Det finns således all anledning att reflektera över riskerna med den gigantiska stabilitetsfonden:

Hur ska man fördela kostnaderna mellan bankerna? Förslaget är att bankerna ska betala olika avgifter beroende på hur riskfylld verksamhet man bedriver. Det är lika bra att säga det rakt ut; det är i stort sett dömt att misslyckas. Att förstå risker och hur olika risker hänger ihop är oerhört komplicerat. Hade tillsynsmyndigheterna klarat av det, så hade den rådande bankkrisen inte existerat. Konsekvensen blir att trygga, försiktiga banker får betala notan för mer spekulativa banker.Vilka banker och vilka sparare får ta del av tryggheten? När fonden väl byggts upp, ska en ny bank som inte bidragit med en enda krona kunna ta del av tryggheten? Eller ska nystartade banker tvingas betala en enorm entreavgift till fonden? I vilket fall som helst, så snedvrids konkurrensen.Dessutom har Europeiska kommissionen föreslagit en höjning av den statliga insättningsgarantin till 1 000 000 kronor, vilket riskerar att ytterligare uppmuntra risktagande hos enskilda banker eftersom de inte själva behöver ansvara för sina kunders trygghet.

Frågan är dock komplex, så vad är lösningen? Grundprincipen måste vara att bankerna - inte en statlig superfond - ansvarar för riskerna i sin verksamhet. Kraven måste öka på oss banker och andra finansiella institutioner, t ex hedgefonder, att kunna förstå och dessutom förklara riskerna för tillsynsmyndigheter och omvärlden. Idag klarar inte alla av det. Även den nya lagstiftningen inom EU, som innebär att bankerna i mycket större utsträckning än tidigare själva utvärderar och bestämmer sitt kapitalbehov, kan ifrågasättas.

Den övergripande frågan - vad vi gör för att minimera risken för bankkriser i framtiden - lämnar emellertid regeringen helt obesvarad. Den föreslagna stabilitetsfonden kan lika gärna bli startskottet på uppbyggnaden av nästa finanskris. Och tyvärr är risken överhängande att sparare i trygga, försiktiga banker får betala för verksamheten i mer äventyrliga banker. Det är ett stort misslyckande om det blir resultatet av våra erfarenheter från den rådande krisen.

Nicklas Storåkers vd, Avanza Bank