Riksbanken har kritiserats för att inflationen har underskridit målet de senaste åren, men det är tveksamt om penningpolitiska åtgärder hade kunnat göra så mycket för att driva upp prisökningstakten. Och i stället för att bekymra sig för att penningvärdet inte gröps ur tillräckligt snabbt finns det kanske skäl att välkomna att den låga prisökningstakten har hjälpt den svenska ekonomin i ett besvärligt omvärldsläge.

Det menar Sven-Arne Svensson, chefekonom på Erik Penser Bank, som tycker att Riksbanken åtminstone i någon mån kan släppa taget inflationsmålet.

"Om vi hade haft 2 procents inflation, i stället för noll eller minus, då hade ju disponibelinkomsten varit 2 procentenheter lägre", säger han.

En god utveckling i svenska disponibelinkomster har gett hushållen ökat konsumtionsutrymme, vilket också visat sig i att privatkonsumtionen har lyft den ekonomiska tillväxten i Sverige de senaste åren, i ett läge där export och investeringar har utvecklats svagt.

I jämförelse med i euroområdet är det just den svenska privatkonsumtionen som har utvecklats bättre, i euroområdet har inflationen varit betydligt högre vilket har ytterligare krympt ett konsumtionsutrymme som redan i övrigt snävats åt av stigande arbetslöshet.

Svensk export har däremot utvecklats sämre än euroområdets export, och utan det ökade konsumtionsutrymmet som den låga inflationen bidragit till är det sannolikt att såväl den svenska sysselsättningen som ekonomin som helhet hade utvecklats svagare än den nu har gjort de senaste åren.

"Jag tycker vi ska vara glada över" att inflationen har varit låg de senaste åren, säger Sven-Arne Svensson.

Chefekonomen är skeptisk till om en lägre styrränta från Riksbanken under de senaste åren verkligen skulle ha bidragit till högre inflation, och på kort sikt skulle ju KPI-inflationen bli lägre på grund av bolåneeffekten.

"Jag tror att räntan i sig är ett väldigt trubbigt vapen. Man brukar säga att man inte kan styra utlåningen till hushåll med räntan, men jag vill nog säga att man inte heller kan styra inflationen särskilt mycket", säger Sven-Arne Svensson.

Han tror inte på förre vice Riksbankschefen Lars EO Svenssons argument om att den lägre styrränta han förordat skulle ha gett 40.000 fler jobb, och han är förvånad över LO:s kritik av Riksbanken för att den inte håller inflationsmålet.

"Man kan ju ändå konstatera att de egna medlemmarna skulle ha fått betydligt lägre reallöner (med högre inflation) om man inte hade lyckats höja de nominella lönerna mer", säger Sven-Arne Svensson

Och skulle facken ändå lyckas kompensera en högre inflation med högre nominella löneökningar så skulle företagens konkurrenskraft försämras, vilket knappast vore gynnsamt för sysselsättningen.

Negativ inflation, eller deflation, kan vara bra eller dåligt beroende på vilka faktorer som ligger bakom. Det som har gjort den svenska prisökningstakten negativ under vissa perioder de senaste åren bör enligt Sven-Arne Svensson räknas som i huvudsak gynnsamma för den ekonomiska utvecklingen.

"Delvis är det ju Riksbankens räntesänkningar, sedan är det föregående importprissänkningar men också stenhård konkurrens inom vissa delar av detaljhandeln. Det är ju bra för konsumenterna, även om de kanske inte är bra för ett och annat företag. Men de flesta av oss vill väl att marknadsekonomin ska sätta ökat tryck på priserna", säger han.

Samtidigt kan det sannolikt långsiktigt vara bättre för den svenska ekonomin om ökad produktivitet resulterar i sjunkande priser snarare än stigande nominella löner, på så sätt hålls konkurrenskraften uppe samtidigt som reallönerna ändå utvecklas positivt.

"Och de svenska reallönerna har ju utvecklats utmärkt ända sedan 1995. Jag tror vi bara har haft ett år med sjunkande reallöner, och det var 2011 då inflationen hamnade lite över 3 procent. Då såg vi ju också att optimismen hos hushållen minskade påtagligt under loppet av året", säger Sven-Arne Svensson.

Tvärtemot "konventionell visdom" tycks det alltså som att den låga inflationen de senaste åren, utom 2011, till övervägande del kan ha varit gynnsam för såväl konsumtion som sysselsättning i Sverige. Sven-Arne Svensson är dock inte redo att förorda en regelrätt sänkning av Riksbankens inflationsmål.

"Just nu skulle det nog bara skapa stök. Sedan tror jag väl i och för sig att en och annan kan ha resonerat ungefär som jag, men från officiellt håll vill man nog inte gå ut och föra ett sådant resonemang", säger han.

En tanke skulle dock kunna vara att centralbanken på sikt i sitt regelverk kunna ha en skrivning om att "inflationen ska vara så låg som möjligt, utan att det får negativa inverkningar på produktionen". Deflation kanske inte behöver vara farligt så länge läget inte hotar att utvecklas till en "klassisk deflationsspiral", där sjunkande priser håller tillbaka konsumtion och produktion, som i sin tur pressar priserna ytterligare i en ond spiral.

"Men jag vet egentligen inte om det har hänt någon annan gång än på 1930-talet, och då låg det lite andra orsaker bakom. Jag kan inte hitta något exempel på att man har dragit ned på efterfrågan på de varugrupper som har sjunkit i pris", Säger Sven-Arne Svensson.

Han har noterat att priserna i den svenska elektronikhandeln har sjunkit löpande under lång tid, totalt sett cirka 80 procent bara under 2000-talet, men konsumtionen mätt i volym har samtidigt ökat 10-12 procent per år.

Elektronikhandeln är väl det tydligaste exemplet där efterfrågan bara har ökat i takt med att priserna ha fallit. Men Sven-Arne Svensson har inte heller sett någon sjunkande efterfrågan i andra varugrupper med fallande priser.

Sjunkande priser på varor i allmänhet, och kanske i synnerhet elektronikvaror, tycks därmed inte ha fått konsumenter att skjuta upp sina inköp - vilket betraktas som den stora risken med deflation.

"Tanken är ju att de som är negativa i så fall skjuter på inköpen, men om du tittar på varor överlag så har det varit deflation i nästan tio år" utan att konsumenterna har börjat tveka, säger Sven-Arne Svensson.

Medan den offentliga debatten på senare tid mest har handlat om att Riksbanken inte har klarat att få upp inflationen till målet har det faktum att prognoserna om den ekonomiska aktiviteten mestadels varit i underkant hamnat lite i skymundan.

"Sysselsättningen har blivit klart bättre än befarat, det har inte varit jättestarkt med det ligger i alla fall på en ökning på 35.000. Och om du går tillbaka till förra årsskiftet så var nog de flesta övertygade om att sysselsättningen skulle minska i år", säger Sven-Arne Svensson.

Arbetsförmedlingens prognos i december 2012 pekade mot att sysselsättningen skulle minska med 25.000 personer i år och med ytterligare 15.000 personer 2014. I juni hade den prognosen skiftat om till att peka på en sysselsättningsökning med 31.000 personer i år, och +37.000 2014.

Den bättre sysselsättningsutvecklingen resulterar visserligen inte i bättre arbetslöshetstal eftersom arbetskraftsutbudet samtidigt ökar oväntat mycket. Men den som bara fokuserar på att Riksbankens inflationsprognoser har slagit fel missar nog ändå den stora bilden - som inkluderar att andra delar har överraskat i mer positiv riktning.

"Och kanske en del har blivit positivt för att (inflationsprognosen) har slagit fel", säger Sven-Arne Svensson.

Att Riksbanken har haft fel om inflationen kanske just kan vara skälet till att den också har haft fel om sysselsättningsutvecklingen, eftersom hushållen åtminstone till viss del har utnyttjat det högre konsumtionsutrymmet genom att efterfråga mer varor och tjänster - vilket i sin tur har fått vissa företag att efterfråga mer personal.

"Det skulle jag förmoda, åtminstone allt annat lika", säger Sven-Arne Svensson

Den registrerade prisnedgången har dock samtidigt till största delen berott på kvalitetsförbättringar, så konsumenterna uppfattar kanske inte så mycket av deflationen i elektronikbranschen eftersom de nominella priserna på produkterna inte sjunker i den utsträckning som uppmäts i KPI.

Priserna på tjänster har samtidigt stigit, vilket har motverkat en allmän nedgång i konsumentprisindex annat än ett fåtal månader.

"Tjänsterna är inte utsatta för samma internationella konkurrens som varorna. Dessutom har den sektorn inte samma produktivitetsutveckling som industrin", säger Sven-Arne Svensson.

Arbetsintensiva tjänster har naturligtvis en större benägenhet att stiga i pris jämfört med varor. Men om varupriserna kontinuerligt sjunker måste en centralbank, som siktar på en allmän prisökningstakt på 2 procent, i praktiken agera för att tjänstepriserna stiger med mer än 2 procent - och frågan är väl hur väl det sammanfaller med en balanserad ekonomisk utveckling.

Inflationsmålspolitiken kan dessutom en benägenhet att i någon mån bli proaktiv. De fåtal gånger de senaste 10-15 åren som Riksbanken och vissa andra centralbanker har känt sig manade att strama penningpolitiken på grund av stigande inflation har det sammanfallit med kraftiga uppgångar i råvarupriser - något som i sin tur i sig själv har föranlett en ekonomisk inbromsning.

Ett exempel är sommaren 2008. Inför den stora krisen drevs inflationen upp kraftigt av stigande råvarupriser. Det bidrog i sin tur till markant vikande förtroende bland hushållen som såg sina realinkomster gröpas ur. Riksbanken ansåg sig ändå, med hänvisning till inflationsmålet, nödgade att höja styrräntan såväl i juli som i september, och därmed ytterligare sänka såväl hushållens konsumtionsutrymme som förtroende på väg in i den ekonomiska nedgången.

Enligt Sven-Arne Svensson är det mer eller mindre befängt för Riksbanken att höja styrräntan på grund av att stigande råvarupriser driver upp inflationen. Om centralbanker globalt agerar gemensamt är det visserligen möjligt att det kan påverka råvarupriserna, men Riksbanken kan inte själva påverka utvecklingen.

Räntehöjningarna sommaren/hösten 2008 bidrog nu främst till att fördjupa den kraftiga nedgången som följde under hösten 2008.

"Jag tyckte det var alldeles korkat, men sedan slog man ju också bakut snabbt (med snabba räntesänkningar efter att Lehman-kraschen fått hela världsekonomin att tvärstanna). Men sedan, när inflationen föll 2009 så blev det ju ett alldeles utmärkt år för hushållen", konstaterar Sven-Arne Svensson.

Centralbanksledare och akademiker runt om i världen debatterar nu vilka läxor som kan dras av den stora recessionen och dess bakomliggande orsaker. Men även om många tänkare ser skäl att omarbeta ramverken för penningpolitiken tycks konsensusuppfattningen vara att inflationsmålet fortsatt ska vara ankaret för penningpolitiken, om än med vissa modifieringar.

Frågan är om inte det ändå är en för defensiv inställning - den massiva kris som nu till slut kanske ändå närmar sig åtminstone början på slutet vore kanske värd en mer grundlig översyn av de ekonomiska ramverken.