Det som lite slarvigt benämns som risk är egentligen ett statistiskt mått som visar hur mycket en fond har svängt kring sin genomsnittliga avkastning under period. Andra namn på detta är volatilitet eller standardavvikelse. Ett standardavvikelsemått baserat på historien visar vad fonden får för spread i sin avkastning om historien upprepar sig. Om fonden har haft genomsnittlig avkastning på 10 procent per år och en risk på 20 ska det tolkas som att fonden kan förväntas avkasta mellan -10 procent och +30 procent. En standardavvikelse runt 5 anses vara låg risk, medan över 18 anses vara hög risk.

Tyvärr finns det ett inbyggt fel i det här riskmåttet. Det är den korta mätperioden, som oftast bara är tre år. Dessutom tenderar risksiffran att vara lägst just inför ett trendbrott som en börsnedgång eller uppgång. Förklaringen är att när fonden haft en ganska stabil uppgång eller nedgång har den svängt relativt lite kring sin genomsnittliga avkastning de tre senaste åren, vilket ger ett lågt riskvärde. Till exempel hade en del Baltikumfonder vid utgången av 2005 efter en ganska konstant positiv avkastning och ett risktal på 13, vilket brukar tolkas som mellanrisk. Normalt hör mellanrisken hemma på i blandfond. Men stirra dig inte blind på själva risksiffran, utan använd den för att jämföra fonderna inbördes med varandra. På det sättet kan du se vilken fond som har svängt mest eller minst.

Sharpe-kvoten är ett annat riskmått som jag tycker används alldeles för sällan. Det visar fondens riskjusterade avkastning, alltså hur mycket avkastning i förhållande till risken som förvaltaren har åstadkommit. Ju högre sharpe-kvot, desto bättre. Jag har använt det här riskmåttet i Placera Nus testdueller mellan fonder och då beskrivit måttet som fondens bränsleförbrukning, hur långt (avkastning) man kan köra på en viss mängd bränsle (risk). Ett problem med sharpe-kvoten är att det inte går att tolka en negativa värden, vilket man får om periodens avkastning är negativ.    

Ett mått man ser ibland är tracking error. Det visar fondens följsamhet mot sitt jämförelseindex. Måttet är beräknat som standardavvikelsen på skillnaden mellan fonden och jämförelseindexet. Tracking error brukar ibland även kallas för aktiv risk.

Beta är ytterligare ett mått som visar fondens utveckling i relation till sitt jämförelseindex. Det visar vilken utväxling fonden har i relation till den marknad fonden placerar på, vilket illustreras av fondens jämförelseindex. Om Betavärdet är 1,0 utvecklas fonden precis som jämförelseindexet. Ett exempel kan vara en indexfond med mycket låg avgift. Om fonden har ett Betavärde på 0,5 förväntas den utifrån sin historik stiga 5 procent om jämförelseindexet stiger 10 procent. Det här ett bra mått för att se om fonden har en speciell tillväxt- eller värdestrategi och på det sättet avviker från index.

Ett spännande mått är Alfa som sätter fokus på förvaltningen. Alfamåttet visar hur mycket fonden har överträffat jämförelseindexet utifrån fondens marknadsrisk (Beta). Låt oss säga att en fond har en låg marknadsrisk med ett Betavärde på 0,5. Jämförelseindexet stiger 10 procent, så fonden förväntas som vi sett stiga med 5 procent. Om det då visar sig att den stiger med 6 procent blir Alfavärdet aktuellt. Det mäter fondens utveckling i förhållande till Betavärdet. I det här fallet är Alfavärdet 1 procent. Det var så mycket fonden lyckades att generera genom sin förvaltning. Ju högre Alfa, desto bättre. Men det viktiga Alfavärdet är positivt, eftersom ett negativt värde innebär att fonden hade gått bättre utan förvaltning.

Slutligen har vi omsättningshastigheten, som är ett mått på hur aktiv din förvaltare är. En omsättningshastighet på 1,0 visar att din förvaltare omsatt hela portföljen på ett år. Det är självklart bra om omsättningshastigheten är låg under förutsättning att förvaltaren hittat de "rätta" aktierna redan från början. En hög omsättningshastighet kan vara bra om den aktiva förvaltaren hoppar mellan rätt aktier. Men en hög omsättning i portföljen drar också på sig stora courtagekostnader för förvaltaren. Den höga aktiviteten kan generera så höga kostnader att de äter upp delar av den fina avkastningen.