Som väntat drämde Riksbanken till med en räntehöjning med 75 punkter, eller 0,75 procentenheter, i samband med torsdagens penningpolitiska besked. Och inte nog med detta så höjde man prognosen för räntehöjningarna framöver och räknar med en större räntehöjning redan i inledningen av 2023 och att styrräntan ska toppa på lite knappt 3 procent och sedan ligga kvar där till minst hösten 2025.

Det är så långt som Riksbankens prognoshorisont sträcker sig. Dessutom kommer banken att börja banta den omfattande portfölj av obligationer, som bytts upp under krisåren, vid årsskiftet. Ytterligare en åtstramande åtgärd, om än inte lika tuff som räntehöjningarna. Får vi i alla fall hoppas.  

Nu var det inte förvånande att Riksbanken höjde räntan sett till den i utgångsläget mycket höga inflationen (KPIF) på 9,3 procent. Dessutom hävdar Riksbanken själva att man är mer eller mindre tvingade att, som liten och öppen ekonomi, ta stor hänsyn till den penningpolitik som centralbankerna i vår omvärld för. Nu har dessa visserligen låtit påskina att takten i räntehöjningarna ska avta framöver men då har de också två penningpolitiska möten innan Riksbanken ska leverera sitt nästa räntebesked den 9 februari. Så Riksbanken med en styrränta, efter torsdagens höjning, på 2,50 procent riskerar att halka efter ytterligare.

Så långt är vi på Placera med på Riksbankens resonemang. Det skulle trots allt vara lite småfult för Sverige att åka snålskjuts på andra länders strama penningpolitik. I likhet med den devalveringspolitik som Sverige förde under 1970- och 1980-talet.

Men ska vi utgå från strikt svenska förhållanden blir bilden lite annan.

Riksbanken hävdade på den efterföljande presskonferensen att Sverige för närvarande har en ”väldigt stark konjunktur”. Utgår man från att arbetsmarknaden förblivit stark så är det förvisso sant, men alla som hållit på med konjunkturanalys vet så är arbetsmarknaden en sen konjunkturindikator. Ser vi i stället på snabbare indikatorer så är såväl den svenska som globala konjunkturen på väg ner rätt rejält.

Riksbanken gör själva prognosen att svensk BNP ska minska med -1,2 procent under nästa år och såvitt vi på Placera kan påminnas oss är det första gången som Riksbanken genomför en räntehöjning när utsikterna för svensk ekonomi är så pass dystra. Då väljer vi att bortse från de famösa räntehöjningarna under 2008 men då trodde å andra sidan inte Riksbanken på något tvärstopp i svensk ekonomi.

Dessutom kan man fråga sig vilken ytterligare avkylning som svensk ekonomi egentligen behöver. Riksbankens prognos är att KPIF, som beräknas exklusive bankens räntehöjningar, ska toppa någonstans lite drygt över 10 procent under inledningen av nästa år. KPI-inflationen, som är den som de svenska hushållen möter, toppar däremot på runt 14 procent. Vad det betyder för konsumtionsutrymmet och konjunkturen kan vi bara sia om men vi på Placera tror att Riksbanken grovt underskattar den negativa effekten på hushållskonsumtion, bostadspriser och bostadsinvesteringar. För att sätta det i perspektiv så väntar sig Riksbanken att den genomsnittliga KPI-inflationen blir högre under nästa år med 9,3 procents inflationstakt jämfört med 8,3 procent i år.

Vad det betyder i form av negativa realinkomster och minskat konsumtionsutrymme är lätt att förstå.

Att Riksbanken höjer räntan tämligen aggressivt och samtidigt utlovar fortsatta räntehöjningar lär också försvåra de hyres- och löneförhandlingar som står inför dörren. De förhållandevis återhållsamma kraven från arbetstagarhåll på löneökningar kring 4,4 procent lär inte falla i god jord bland flertalet arbetstagare när inflationen stiger upp mot 14 procent.

Vi på Placera förstår i högsta grad Riksbankens dilemma med en hög inflation i utgångsläget och därpå framtvingade räntehöjningar. Däremot hade vi gärna sett att Riksbanken hade haft lite mer is i magen denna gång. Den kanske hårdaste kritiken mot Riksbanken är trots allt att banken tenderat att reagera reaktivt istället för proaktivt under Stefan Ingves tid vid rodret.

Framöver blir det nog i högre grad konjunkturen än inflationen som kommer att styra Riksbankens räntesättning. De gör ju trots allt själva bedömningen att KPIF-inflationen ska underskrida inflationsmålet på 2 procent rejält redan under inledningen av 2024. Och inflationsmålet ska ju, i alla fall i teorin, uppfyllas på ett till två års sikt. Så där är Riksbanken redan nu mer än hemma.

Till nästa penningpolitiska möte i början av februari har vi dock en ny riksbankschef att ta hänsyn till och enligt analytikerkåren väntas Erik Thedéen föra en något tuffare penningpolitik än Stefan Ingves. Ett ytterligare osäkerhetsmoment.