Energipriserna stiger på grund av kriget i Mellanöstern och många drar paralleller till inflationschocken 2022. Men det riskerar att bli missvisande - idag ser situationen annorlunda ut, skriver Robert Bergqvist i en krönika.
Idag, 07:03
Svensk inflationsdynamik har överraskat positivt de senaste månaderna. I februari föll kärninflationen – Riksbankens viktigaste styrmått – till 1,4%. Det är under målet på 2% och lägre än Riksbankens egen prognos. Även framtiden ser ljus ut. Företagens prisplaner och hushållens inflationsförväntningar ger utrymme för en något lägre styrränta än dagens 1,75%. Nästa räntebesked kommer den 19 mars.
Sedan kom Mellanösternkriget.
Hatten av för investmentbolaget BlackRock, som länge pekat ut en eskalerande regional konflikt i Mellanöstern som den geopolitiska händelse med störst sannolikhet att inträffa, med potentiellt stora ekonomiska konsekvenser.
Nu ser vi kraftigt stigande energipriser och minskad produktion efter att Hormuzsundet stängts.
Läget är allvarligt. Teheran riktar sitt tryck mot tre av världsekonomins akilleshälar. Dels skapar den ökade osäkerheten ett globalt ”vänta-och-se”-beteende hos hushåll, företag och investerare. Det hämmar tillväxten. Dels försöker Iran stoppa regionens energiexport till Asien och världen. Dels är regionen en ”pulsåder” för global handel – både sjö- och luftburen.
Samtidigt saknar Riksbanken och andra en tydlig bild av både krigets tidslinje och dess spridning i regionen och världen. Många drar nu paralleller till energikrisen 2022 och de kraftiga inflations- och räntechocker som då följde.
Men den jämförelsen kan bli missvisande.
Risken för stagflation i världsekonomin ökar. Det är centralbankernas mardröm: en situation där tillväxten bromsar samtidigt som inflationen stiger. I ett sådant läge blir penningpolitiken svårnavigerad. Vilket ben ska man stå på när tillväxten bromsar samtidigt som inflationen stiger? Stagflation är också börsernas kanske värsta fiende.
Geopolitiken har snabbt hamnat i centrum för inflationsdebatten. På drygt en vecka har diskussionen förskjutits från möjliga räntelättnader till ökad sannolikhet för nya åtstramningar.
Det gäller inte minst synen på Riksbankens styrränta.
En reflexmässig och vanlig slutsats av energikrisen 2022 är att inflationen sköt i höjden först efter Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina och att detta tvingade centralbankerna till de snabbaste räntehöjningarna på flera decennier.
Slutsatsen är förståelig – men haltar något. För att förstå inflationsriskerna i dag måste man skilja mellan likheterna och skillnaderna mellan 2022 och 2026.
Likheterna är uppenbara. Energipriser är fortfarande en av de mest kraftfulla drivkrafterna bakom inflation på kort sikt. När olje- och gaspriser stiger slår det snabbt igenom i transportkostnader, elpriser och företagens produktionskostnader. Ytterligare pristryck kan uppstå genom störningar i transportflöden och ökande osäkerhet i globala leveranskedjor.
Men där slutar i stora drag parallellen med 2022.
Den globala inflationen var redan på väg upp av helt andra skäl när energipriserna sköt i höjden våren och sommaren 2022. Resultatet: en perfekt inflationsstorm.
Energichocken inträffade i ett ekonomiskt läge som var extremt inflationskänsligt. Efter pandemin präglades världsekonomin av stora flaskhalsar i leveranskedjorna. Samtidigt drevs varuefterfrågan upp av finanspolitiska stimulanser motsvarande omkring 18% av global BNP under 2020 och 2021. Extremt låga realräntor och centralbankernas massiva likviditetsinjektioner förstärkte utvecklingen.
När pandemin bröt ut i början av 2020 låg inflationen i OECD-länderna kring 2%. När Ryssland invaderade Ukraina i februari 2022 hade inflationen redan stigit till omkring 8%. Den nådde sedan cirka 11% hösten samma år innan vändningen kom.
I dag ser situationen annorlunda ut. Den globala efterfrågan är svagare med nedåtrisker för tillväxten. Räntepolitiken är klart mindre expansiv. Finanspolitiken är i vissa länder visserligen något expansiv, men långt ifrån de pandemipaket som tidigare drev upp efterfrågan. Vissa störningar finns i globala leveranskedjor, men de fungerar betydligt bättre än för några år sedan.
Hur bör då Riksbanken resonera i detta läge? Rådet är enkelt: håll huvudet kallt och undvik att addera ytterligare oförutsägbarhet i en redan oförutsägbar värld.
Utsikterna för svensk ekonomi har förbättrats de senaste månaderna. De flesta prognosmakare räknade – före Mellanösternkriget – med en BNP-tillväxt på runt 3% i år. Hushållen får dessutom ökat ekonomiskt utrymme genom tydliga reallöneökningar och betydande skattesänkningar 2026.
Samtidigt har tillväxtriskerna nu ökat på nedsidan. Hushållen kan fortsätta prioritera sparande framför konsumtion, och högre energipriser riskerar att slå mot industrikonjunkturen i
Europa – vilket i sin tur påverkar svensk export och därmed ekonomin.
SEB:s beräkningar visar att om olje- och elpriserna stiger med cirka 50% – jämfört med nivåerna före krigsutbrottet den 28 februari – ökar KPI-inflationen i slutet av 2026 med runt 0,5%-enheter till 1,4%. Det är en ovälkommen men likväl fullt hanterbar effekt. Halveringen av matmomsen och mindre beroende av naturgas jämfört med Europa begränsar inflationsuppgången.
Det vore förstås naivt att helt avfärda inflationsrisken. Avgörande för Riksbankens räntebeslut den 19 mars blir framför allt två faktorer: företagens prisplaner och hushållens långsiktiga inflationsförväntningar.
Om företag aviserar prishöjningar med hänvisning till högre energipriser ringer varningsklockan. Och om hushållens inflationsförväntningar samtidigt stiger ökar företagens möjligheter att föra över kostnadsökningar till konsumenterna. Då riskerar inflationen att ta fart igen.
Den centrala frågan är därför hur trygg Riksbanken är i sin analys av den positiva svenska inflationsutvecklingen.
Hur mycket bör man egentligen reagera på ett energiprislyft som drivs av utbudsstörningar och som mycket väl kan visa sig vara temporärt? Inflationschocken 2022 var visserligen delvis utbudsdriven – men i grunden också starkt efterfrågedriven.
Mellanösternkriget har snabbt förändrat spelplanen. Men centralbankens uppgift är att skilja mellan tillfälliga prischocker och varaktigt inflationstryck.
Att strama åt politiken på grund av oro snarare än fakta riskerar annars att bli ett kostsamt misstag – just när svensk ekonomi är på väg att resa sig igen.
Robert Bergqvist är seniorekonom på SEB
Detta är en krönika från en fristående kolumnist. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Energipriserna stiger på grund av kriget i Mellanöstern och många drar paralleller till inflationschocken 2022. Men det riskerar att bli missvisande - idag ser situationen annorlunda ut, skriver Robert Bergqvist i en krönika.
Idag, 07:03
Svensk inflationsdynamik har överraskat positivt de senaste månaderna. I februari föll kärninflationen – Riksbankens viktigaste styrmått – till 1,4%. Det är under målet på 2% och lägre än Riksbankens egen prognos. Även framtiden ser ljus ut. Företagens prisplaner och hushållens inflationsförväntningar ger utrymme för en något lägre styrränta än dagens 1,75%. Nästa räntebesked kommer den 19 mars.
Sedan kom Mellanösternkriget.
Hatten av för investmentbolaget BlackRock, som länge pekat ut en eskalerande regional konflikt i Mellanöstern som den geopolitiska händelse med störst sannolikhet att inträffa, med potentiellt stora ekonomiska konsekvenser.
Nu ser vi kraftigt stigande energipriser och minskad produktion efter att Hormuzsundet stängts.
Läget är allvarligt. Teheran riktar sitt tryck mot tre av världsekonomins akilleshälar. Dels skapar den ökade osäkerheten ett globalt ”vänta-och-se”-beteende hos hushåll, företag och investerare. Det hämmar tillväxten. Dels försöker Iran stoppa regionens energiexport till Asien och världen. Dels är regionen en ”pulsåder” för global handel – både sjö- och luftburen.
Samtidigt saknar Riksbanken och andra en tydlig bild av både krigets tidslinje och dess spridning i regionen och världen. Många drar nu paralleller till energikrisen 2022 och de kraftiga inflations- och räntechocker som då följde.
Men den jämförelsen kan bli missvisande.
Risken för stagflation i världsekonomin ökar. Det är centralbankernas mardröm: en situation där tillväxten bromsar samtidigt som inflationen stiger. I ett sådant läge blir penningpolitiken svårnavigerad. Vilket ben ska man stå på när tillväxten bromsar samtidigt som inflationen stiger? Stagflation är också börsernas kanske värsta fiende.
Geopolitiken har snabbt hamnat i centrum för inflationsdebatten. På drygt en vecka har diskussionen förskjutits från möjliga räntelättnader till ökad sannolikhet för nya åtstramningar.
Det gäller inte minst synen på Riksbankens styrränta.
En reflexmässig och vanlig slutsats av energikrisen 2022 är att inflationen sköt i höjden först efter Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina och att detta tvingade centralbankerna till de snabbaste räntehöjningarna på flera decennier.
Slutsatsen är förståelig – men haltar något. För att förstå inflationsriskerna i dag måste man skilja mellan likheterna och skillnaderna mellan 2022 och 2026.
Likheterna är uppenbara. Energipriser är fortfarande en av de mest kraftfulla drivkrafterna bakom inflation på kort sikt. När olje- och gaspriser stiger slår det snabbt igenom i transportkostnader, elpriser och företagens produktionskostnader. Ytterligare pristryck kan uppstå genom störningar i transportflöden och ökande osäkerhet i globala leveranskedjor.
Men där slutar i stora drag parallellen med 2022.
Den globala inflationen var redan på väg upp av helt andra skäl när energipriserna sköt i höjden våren och sommaren 2022. Resultatet: en perfekt inflationsstorm.
Energichocken inträffade i ett ekonomiskt läge som var extremt inflationskänsligt. Efter pandemin präglades världsekonomin av stora flaskhalsar i leveranskedjorna. Samtidigt drevs varuefterfrågan upp av finanspolitiska stimulanser motsvarande omkring 18% av global BNP under 2020 och 2021. Extremt låga realräntor och centralbankernas massiva likviditetsinjektioner förstärkte utvecklingen.
När pandemin bröt ut i början av 2020 låg inflationen i OECD-länderna kring 2%. När Ryssland invaderade Ukraina i februari 2022 hade inflationen redan stigit till omkring 8%. Den nådde sedan cirka 11% hösten samma år innan vändningen kom.
I dag ser situationen annorlunda ut. Den globala efterfrågan är svagare med nedåtrisker för tillväxten. Räntepolitiken är klart mindre expansiv. Finanspolitiken är i vissa länder visserligen något expansiv, men långt ifrån de pandemipaket som tidigare drev upp efterfrågan. Vissa störningar finns i globala leveranskedjor, men de fungerar betydligt bättre än för några år sedan.
Hur bör då Riksbanken resonera i detta läge? Rådet är enkelt: håll huvudet kallt och undvik att addera ytterligare oförutsägbarhet i en redan oförutsägbar värld.
Utsikterna för svensk ekonomi har förbättrats de senaste månaderna. De flesta prognosmakare räknade – före Mellanösternkriget – med en BNP-tillväxt på runt 3% i år. Hushållen får dessutom ökat ekonomiskt utrymme genom tydliga reallöneökningar och betydande skattesänkningar 2026.
Samtidigt har tillväxtriskerna nu ökat på nedsidan. Hushållen kan fortsätta prioritera sparande framför konsumtion, och högre energipriser riskerar att slå mot industrikonjunkturen i
Europa – vilket i sin tur påverkar svensk export och därmed ekonomin.
SEB:s beräkningar visar att om olje- och elpriserna stiger med cirka 50% – jämfört med nivåerna före krigsutbrottet den 28 februari – ökar KPI-inflationen i slutet av 2026 med runt 0,5%-enheter till 1,4%. Det är en ovälkommen men likväl fullt hanterbar effekt. Halveringen av matmomsen och mindre beroende av naturgas jämfört med Europa begränsar inflationsuppgången.
Det vore förstås naivt att helt avfärda inflationsrisken. Avgörande för Riksbankens räntebeslut den 19 mars blir framför allt två faktorer: företagens prisplaner och hushållens långsiktiga inflationsförväntningar.
Om företag aviserar prishöjningar med hänvisning till högre energipriser ringer varningsklockan. Och om hushållens inflationsförväntningar samtidigt stiger ökar företagens möjligheter att föra över kostnadsökningar till konsumenterna. Då riskerar inflationen att ta fart igen.
Den centrala frågan är därför hur trygg Riksbanken är i sin analys av den positiva svenska inflationsutvecklingen.
Hur mycket bör man egentligen reagera på ett energiprislyft som drivs av utbudsstörningar och som mycket väl kan visa sig vara temporärt? Inflationschocken 2022 var visserligen delvis utbudsdriven – men i grunden också starkt efterfrågedriven.
Mellanösternkriget har snabbt förändrat spelplanen. Men centralbankens uppgift är att skilja mellan tillfälliga prischocker och varaktigt inflationstryck.
Att strama åt politiken på grund av oro snarare än fakta riskerar annars att bli ett kostsamt misstag – just när svensk ekonomi är på väg att resa sig igen.
Robert Bergqvist är seniorekonom på SEB
Detta är en krönika från en fristående kolumnist. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Oljepriset
Oljepriset
1 DAG %
Senast
OMX Stockholm 30
0,00%
(08:00)
bnp
Idag, 08:18
Sveriges BNP sjönk i januari
OMX Stockholm 30
1 DAG %
Senast
2 992,86
.png&w=3840&q=75)
