Om vi för en stund bortser från vädret och fokuserar på börsutvecklingen så kan jag konstatera att det finns två grupperingar bland mina vänner. Den ena hävdar att det aldrig har sett bättre ut och att vi bara är i början av en lååång uppgångsperiod.
Varför? Av det enkla skälet att det inte finns någonting annat än aktier att köpa. Räntorna är extemlåga vilket innebär att det bara är kompletta idioter som placerar i ränteinstrument. Och möjligen ännu större idioter som drivit ned avkastningen på skräpobligationer till nivåer likvärdiga med statspapper.
Men de allra mest tragikomiska av idioter är de som bara står vid sidlinjen och inte gör någonting. Säger de.
Det andra lägret hävdar att man inte ens behöver vara normalbegåvad för att inse att den senaste tidens rally, uppåt i aktier och nedåt i räntor, är ohållbart. En bubbla! När var och varannan verkstadsaktie värderas till 20 gånger den väntade årsvinsten, utan att vinsterna ökar, så är något fel.
Hela den globala ekonomiska biotopen är fel. Dagens lågräntemiljö är i själva verket det tydligaste tänkbara beviset på att världen befinner sig i ett svårt sjukdomstillstånd och att patienten inte skulle klara sig utan livsuppehållande insatser. Att köpa aktier i det här läget är ta på sig absurt stor risk för att få en extremt diffus potential uppåt. Hävdar de.
Jag får ofta frågan vad jag tror. Ja, just nu ser det bra ut, men på längre sikt har jag inte en aning. Det är sant att dagens lågränteklimat talar för aktier och att så länge likviditeten flödar till aktiemarknaden är det svårt att se annat än uppgångar. Men det är lika sant att risken är hög. Om likviditeten sinar så är fallhöjden betydande.
Den vanliga följdfrågan brukar vara vad i sådana fall som ska få trenden att vända, riskviljan evaporera och aktiemarknaden kollapsa. I ärlighetens namn vet jag inte det, men jag brukar visa en graf.
Vem visste på förhand att den massiva utförsäljningen skulle starta i mars 2000? Så här i efterhand kan vi le och säga att det var en extrem prognosbubbla som vilade på naiva antaganden. Det drev upp värderingarna till absurda nivåer. Men det var inte många som såg skeendet när vi var mitt inne i den.
Och när marknaden vände upp hösten 2002... Århundradets köpläge för den som hade modet. Det var inte många som vågade vara långsiktiga i sina innehav på den tiden.
Sju år efter att millenniebubblans pik, så pikade aktiemarknaden igen. När vi var mitt inne i den nya supercykeln var det få som tog notis om de varningar som kom. Så här i efterhand vet vi precis vad som hände. Skräp som var snyggt paketerat skapade enorma vinster. Så här i efterhand förstår vi varför det inte var långsiktigt hållbart.
Och så föll börsen som en sten tills Federal Reserve kom på ett sätt att gjuta mod i marknaderna genom att vräka ut likviditet. Och på den vägen har det fortsatt. Jag minns hur nervösa vi var och tveksamma till om centralbankerna verkligen skulle kunna stoppa den hotande domedagen. Men börsen bottnade sju år efter den förra botten och startade en ny formidabel resa uppåt.
Nu är vi på en ny topp och den uppmärksamme har noterat att det har gått sju år sedan aktiemarknaden ballade ur förra gången. Bara för att provocera har jag märkt ut en fiktiv bottennivå med frågetecken 2016. Grafen ovan är inget som helst bevis eller ens starkt indicium för att börsen ska toppa i år och falla som en sten till 2016. Tidsserien är så kort att vi får nöja oss med att använda den som anekdotisk underhållning.
Poängen är i stället att det var oerhört få investerare som var beredda på, eller hade förutsett, att aktiemarknaden skulle toppa just 2000 och 2007 samt bottna 2002 och 2009.
Det enda vi vet med någon slags säkerhet är att det är det oväntade som får börsen på fall, eller får börsen att vända upp. Allt det som vi går och oroar oss för eller hoppas på är sådant som vi vet kan hända. Sådana händelser brukar därför inte få någon större effekt på marknaderna.
Det är därför jag inte kan varna för att den här börsuppgången sjunger på sista versen – eller hävda att börsen ska fortsätta uppåt i många år till. Det som vi känner till att vi borde oroa oss för är sällan något stort hot. Och det vi inte känner till att vi borde oroa oss för är av lätt insedda skäl svårt att fundera över.
Slutligen ytterligare en anekdot. Vi som var med 1987 minns att redan under sommaren var det mycket prat om att aktiemarknaden var sjukligt övervärderad. En lätt rekyl kom och så startade en ny uppgång under hösten.
Sedan small det bara till. Ingen visste riktigt varför eller vem som började – vi vet fortfarande inte idag riktigt vad som hände. Det enda vi vet var att börserna föll som stenar när väldigt få väntade sig att det skulle ske.
Och sommarvädret då? Inte heller där har jag mycket klokskap att erbjuda. Det ser bra ut närmaste veckan men därefter har jag inte en aning. Jag vet att vissa somrar är fina och vissa är dåliga, så är det bara. Hur just den här sommaren ska bli återstår att se.
Vi får nog lov att acceptera att vädret är föränderligt och försöka anpassa oss efter svängningarna. Precis som vi måste göra på börsen.
Trevlig sommar, önskar vi som arbetar på Placera.
