Från att ursprungligen ha uppfattats som en västorienterad garant för stabilitet har bilden av Rysslands president Putin under det senaste decenniet svängt till en populistisk de facto-despot.
Den ryska aggressionen på det utrikespolitiska området passerade en gräns i våras när Krimhalvön annekterades från Ukraina. Men det började inte där, utan redan kring millennieskiftet när Putins retorik riktades mot den tjetjenska separatismen.
1999 infördes sharialagar av Tjetjeniens separatistorienterade president. Kort efter det beslutet och att Putin blivit premiärminister, inleddes Ryssland det så kallade andra Tjetjenienkriget. Det synnerligen blodiga kriget, eller operationen som den ryska säkerhetstjänsten kallade det, avslutades formellt 2009 med rysk seger.
Då hade redan Ryssland gett sig in i Georgien för att ge militärt stöd utbrytarrepublikerna Sydossetien och Abchazien. Här var motivet det omvända. I stället för att kväva etniskt betingad separatism ville Ryssland understödja den – i grannlandet Georgien.
Efter den ryska aggressionen i Georgien svängde världssamfundets syn på den ryska ledningen. Och när Ryssland i vintras annekterade Krim-halvön var det snarare en bekräftelse på Kremls nynationalistiska eller chauvinistiska hållning.
Det internationella samfundet (EU och USA) svarade med ekonomiska sanktioner mot landet, sanktioner som trappats upp i takt med att Ryssland flyttat fram sina militära positioner i östra Ukraina till stöd för ryska separatister.
Under senare tid har såväl Putin som närstående tjänstemän dessutom hotat andra före detta sovjetstater med ryska minoriteter. Av de senaste signalerna från Bryssel och Washington att döma kan det bli tal om utökade sanktioner.
I spåren av de ekonomiska sanktionerna har den ryska rubeln försvagats kraftigt. Det borde allt annat lika vara kursdrivande på Moskvabörsen men sanktionerna har inneburit minskade investeringar i landet och ett stort sug efter utländsk valuta, framför allt dollar.
Den ryska centralbanken har flera gånger höjt räntan och spenderat enorma summor på stödköp för att försöka hejda valutautflödena. Dock har effekterna haft en begränsad effekt och rubelns försvagning har accelererat under senare tid.
En dollar kostade på fredagen 47,4 rubel, att jämföra med 33 rubel för ett år sedan. Så svag har inte rubeln varit i modern tid.
Landet är stor oljeproducent men i kölvattnet av den allt starkare amerikanska dollarn, och förväntningar om att Opec-länderna inte ska vrida åt kranarna, har också oljepriset fallit kraftigt.
Ett fat Brentolja handlades samtidigt till 77,75 dollar, den lägsta nivån på över fyra år. Oljepriset har fallit nära 30 procent (i dollar) sedan årets början.
Guld, en inte oväsentlig del av Rysslands palett av råvarutillgångar, har i likhet med olja träffats av dollarförstärkningen med prisfall som följd. Guldpriset, som i skrivande stund hovrar strax över 1 150 dollar per uns, har fallit tillbaka till de nivåer som gällde våren 2010.
Bland säkerhetspolitiska bedömare har det ventilerats åsikter om att det primära målet för Rysslands president inte självklart är att expandera landets territorium, utan att behålla och stärka sin egen makt på hemmaplan. Nationalism eller chauvinism är bara de verktyg han använder i den processen.
Det är en förklaring men ingen tröst. Om det är så att Putin använder utrikespolitiken som medel för att stärka sig inrikespolitiskt – och han är långt ifrån ensam i världshistorien att göra så – är det inget som kommer att gå över i brådrasket. Tvärtom kan utvecklingen mycket väl eskalera.
Inför risken att de ekonomiska sanktionerna hotar att undergräva hans populäritet är det med hans synsätt rationellt att ytterligare skruva upp tonläget och iscensätta nya militära aktiviteter. Som historien visar är en yttre fiende ofta en garant för fortsatt inhemskt stöd.
Vi vet alla att ryska aktier är "billiga" och att landet har stora råvarutillgångar. Men med fortsatta, eller upptrappade, sanktioner mot landet är risken för accelererad ekonomisk kräftgång betydande. Med fortsatt rubelfall som följd.
Reflektera över den risken innan du väljer att investera i Ryssland. Reflektera över om den möjliga avkastningen motiverar risktagandet. Jag håller mig i alla fall borta.
Fotnot: Ett klassiskt och relativt färskt exempel på nyttan av en yttre fiende är den argentinska juntans försök att avleda det folkliga missnöjet genom att besätta Falklandsöarna. Efter en våg av nationalism stod det emellertid klart att de mötte en sällsynt beslutsam motståndare. Margret Thatcher var extremt impopulär i de brittiska folklagren. Kriget kom som en skänk från ovan som stärkte henne dramatiskt på hemmaplan.
