Inför torsdagens amerikanska inflationssiffror för september är det tydligt att det är händelseutvecklingen i Storbritannien som sätter mycket av agenda på finansmarknaden. Bakgrunden är förstås den finansiella turbulens som den numera famösa ”mini-budget” den nya brittiska regeringen presenterade för en tid sedan. En budget med en hel del ofinansierade finanspolitiska satsningar, bland annat skattesänkningar, som fick förtroendet för regeringens förmåga att hantera Storbritanniens ekonomiska utmaningar att falla brant.

Landet brottas redan i utgångsläget med underskott i statsfinanserna, hög statsskuld och ett närmast gigantiskt underskott i utrikeshandeln. Och, givetvis, en skyhög inflation som landade på 9,9 procent i augusti. Dessutom var Storbritannien det land i västvärlden som drabbades av den djupaste ekonomiska nedgången i samband med Covid-krisen.

Så ”mini-budgeten” skapade viss finansiell panik som ledde till kraftigt stigande marknadsräntor och ett brant fall för pundet, som såg ut att vara på väg mot en historisk paritet mot den amerikanska dollarn. Ränteuppgången hade i sin tur allvarliga återverkningar för bolåneinstitut och, framför allt, pensionsfonder som fick svårigheter att stå upp för sina finansiella åtaganden. Risken var stor att de skulle behöva, att i närmast panik, börja sälja av obligationer. Vilket skulle skapa ytterligare press uppåt på räntorna.

Det här tvingade Bank of England att kliva in och banken aviserade omfattande (i princip obegränsade) köp av långa statsobligationer för att lugna ner marknadsrörelserna. En åtgärd som fick en påtagligt positiv effekt i form av starkare pund och sjunkande marknadsräntor. Vi på Placera tolkar det också som att Bank of Englands agerande inte bara fick effekt på den brittiska marknaden utan också fick positiva spridningseffekter i stora delar av finansvärlden. Vi sträcker oss så långt som att havda att det mesta av den positiva börsutvecklingen i inledning av oktober kan hänföras till den brittiska centralbankens resoluta agerande.

Det här stödprogrammet var dock redan från början utformad som en korttidsåtgärd och planen har hela tiden varit att stödköpen ska avslutas nu på fredag och att Bank of England därefter ska återgå till åtstramningspolitiken. De har bland annat aviserat kraftiga räntehöjningar vid nästa penningpolitiska besked den 3 november.    

Så när centralbankschefen Andrew Bailey vid tisdagens tal uppmanade pensionsfonderna att få ordning på sina finansiella portföljer till fredagen tog den finansiella turbulensen förnyad fart. Pundet rasade återigen och räntorna sköt i höjden. Även om det inte blev alls samma dramatik som efter ”mini-budgeten”. På onsdagsmorgonen började dessutom ryktas om att Bank of England skulle förlänga programmet för obligationsköp vilket ånyo fick pundet att stärkas och marknadsräntorna att sjunka.

Nu har Bank of England gått ut och konfirmerat att obligationsköpen ska avslutas på fredag som planerat. Flera bedömare är dock mer eller mindre övertygade om att Bank of England kommer att falla till föga och förlänga perioden med obligationsköp om den finansiella turbulensen tar förnyad fart. Dessutom är det den uppmaning de fått från pensionsfonderna som hävdar att man behöver mer tid för att få ordning på sina portföljer. Att Bank of England samtidigt gått ut och varnat för att brittiska hushåll står inför de tuffaste utmaningarna sedan finanskrisen 2008 spär nog också på förväntningarna på att banken står beredd att agera ytterligare för att stävja ränteuppgångarna.

Så fortsättning lär följa och vi får ser vad som sker på finansmarknaderna på fredag.  

Att vi på Placera följer det som sker i Storbritannien med allra största intresse beror dels på att det påverkar utvecklingen på de finansiella marknaderna i stort, dels på att vi undrar vilka ytterligare potentiella krishärdar som riskerar att poppa upp nu när penningpolitiken fortsätter att stramas åt.

Att flertalet centralbanker redan påbörjat eller flaggat för att man, förutom räntehöjningar, även ska börja banta de mycket omfattande obligationsportföljer som byggts upp allt sedan finanskrisens dagar. Det som kommit att kallas Quantitative Tightening eller QT är en sådan oroshärd.

Effekterna av QT har spelats ner av flertalet aktörer men det brittiska exemplet visar ändå på hur känslig den finansiella marknaden är. Framför allt nu när en ekonomisk nedgång tycks vara i antågande. IMF skrev i veckan ner sina prognoser för tillväxten ytterligare en gång. Nu räknar IMF med att den globala tillväxten landar på 3,2 procent 2022 och 2,7 procent 2023. Den lägsta tillväxtfasen sedan finanskrisens dagar.    

Förhoppningen är givetvis att Storbritannien är ett specialfall men vi ser med viss bävan fram mot hur den nyvalda italienska regeringens ekonomiska politik kommer att se ut. Ränteskillnaden mellan italienska och tyska statsobligationer har successivt stigit under året och en aggressiv italiensk budget, med stora finanspolitiska satsningar, skulle kunna få de italienska räntorna att ytterligare rusa i höjden. Då börjar det bli kanske dags för ECB att dra i nödbromsen.