Hushållen signalerar att botten i konjunkturen kan vara bakom oss. Fem fakta stärker nu dessutom svenskarnas köpkraft. En viktig genväg stavas glömska.

Den stora vändningen skulle ske nu. Med pukor och trumpeter, var det tänkt. Det menade helt nyligen en rad modeller och kristallkulor hos de stora analyshusen. Det var här på försommaren som konsumenterna och konjunkturen skulle återvända. Vårt lands BNP skulle efter tre års tärande stillestånd återigen få bra fart och växa 1,7 %. En rejäl återkomst, med andra ord. De svenska företagen visar också framfötterna. Men hushållen tvekar alltjämt. De tror inte på konjunkturen. Vår BNP ser därför ut att i år stanna på endast 0,9 %. Det är positivt, även om inte så glatt som vi tänkt oss.

Häromdagen fick vi ett första litet ljummare ljud från hushållen. Svenskarnas tillit till den egna ekonomin har vänt upp för första gången på länge. Uppgången sker samtidigt på en mycket låg nivå, ska vi påpeka. Kvar över svenska hushåll hänger också en markant tvekan och skepsis kring landets hela ekonomi. Där faller tilliten vidare nedåt under maj. Så när kommer då den väntade vändningen?

Tvekan består av inflationen

Vad vi upplever är en ovanlig stämning i ekonomin. Det är inte alls den omdiskuterade tulloron som strör mest salt i såren. Tullar bromsar visst ekonomin och skapar extra oro, men grundproblemet är något betydligt djupare och trögare. Samma tunga filt vilar på hushållen över hela Europa.

Hushållen är de som fått ta smällen under den här lågkonjunkturen. Vi har gjort en gemensam och ovanligt djup dikeskörning. Den värsta på flera årtionden, på ett sätt som få av oss har erfarenhet av. Orsaken är inte pandemin. Den klarade vårt självförtroende ganska väl. Orsaken till den utbredda tvekan är i stället den stora inflationen. Den ekar kvar, tär och sliter på hushållen långt mer än både de själva och omvärlden tycks förstå.

Priskrisen etsar sig kvar

I vanliga fall ger lågkonjunkturer lite lägre tillväxt, några konkurser och växande arbetslöshet. Det är också faktorer som samhället är vana att hantera. Senaste årens lågkonjunktur bär på ytterligare en betydligt mer ovanlig och mycket syrlig ingrediens. Hushållen har drabbats av stressande prisökningar och historisk inflation, år efter år. Särskilt besvärligt har det varit då två priser, som vi inte kan undvara, ändå stretat uppåt. Jag tänker på prisgaloppen i mat och energi. Där bägge äntligen lugnat ned sig.

Därför har vi upplevt oss fattiga för första gången i modern tid. Nära 20% dyrare priser kunde samhället inte skydda oss mot. Vi måste tillbaka till 1950-talet för att hitta en motsvarande kraftig prisuppgång. Det är ett obehag och en frossa som vi saknar personlig erfarenhet av. Därför frågar också unga mig rätt ut: ”Stiger priserna alltid på det här sättet?” Vi har närmast inget språk, inga mallar eller former för att ens diskutera eller förstå den priskris vi upplevt och genomlever. Då är det inte heller konstigt om denna lågkonjunktur tar lite extra tid att läka ut.

En viss optimism kan vi skönja på hotell, restauranger och resor. Där är det mest slutsålt och priserna stiger fortsatt. Glädjeämnena rör däremot knappast alla svenskar, utan är sannolikt mest ett storstadsfenomen. Mer talande är svenskarnas få inköp av kapitalvaror. Där är köpintresset på lägsta nivån sedan tre årtionden. Vi talar om köp av bilar, vitvaror och möbler. Vi ser det även i priserna på bostäder, där priserna föll tvärt – för första gången på två årtionden. Och nybyggen har nära nog upphört. Allt är tecken på en ovanlig tid. Som vi nu kan vara på väg ifrån.

Inflationsoron lättar något

Värsta oron för inflationen har lättat lite grann. Skepsisen är kvar, men rysningarna är mindre. Nu väntar sig hushållen ”bara” en inflation på 8,9% om ett år. En verklig krisinflation, med andra ord. Poängen är att skräcksiffran faktiskt sjunkit något senaste månaden. Kanske är det ett tecken.

Att vi behöver mer tid för att läka beror också på vår historia. De hastiga inflationsåren förvärrades av att vi kom från en lång tid med minusräntor och stabila priser. Lika stor som chocken var då, lika stort tålamod behöver vi nu för att läka ut den svaga köpkraften. Lägg till att svenskarnas inflationsår blev extra svårsmälta eftersom Riksbanken valde att snabbhöja räntan. Plötsligt kostade det vanliga villalånet 100 000 kronor extra. En extra utgift som senaste året halverats.

Hela bilden sammanfattas i ordet köpkraft – kraften i plånboken. Vår köpkraft 2024 har faktiskt backat tillbaka till samma nivå som den vi hade 2014. Svenskarna kan med rätta tala om tio förlorade år. Det låter dramatiskt. Att arbeta ikapp kraften i plånboken tar många år. Folk är med rätta både ledsna och besvikna. En slitsam återkomst som naturligtvis får svenska folket att både tveka och avvakta. Några har till och med skruvat ned kraven på högre löner. I stället talar en rad fack om ”krav på kortare arbetstid”. Det hela blir smått verklighetsfrämmande. Folk behöver inte mer lön – inte mindre. Hellre att de talar om ”mer digitalisering för bättre produktivitet”.

Nyckeln stavas glömska

För att ta oss ur prisoron och inflationseländet finns ett snabbspår: glömska. Vi kommer ut på andra sidan först när vi glömt gamla låga priser och klarsynt möter dagsaktuella priser som de mest naturliga. Då först kommer vi också vara beredda att planera framåt och öppna plånboken. Först när jag inte längre utgår ifrån att mjölken kostar 8 kronor, utan inser att dagspriset är 18, så kan jag besöka mataffären med mindre nervig blick.

Det är också från de djupaste bottennivåerna som klättringen kan börja. Och runt hörnet väntar redan en rad goda skäl att se framåt och vänta sig att hushållen återvänder och konjunkturen kan ta fart. Det är inte bara glömskan som hjälper oss, utan också tilltagande ny köpkraft:

• Högre löner: Vårens 3,3% i breda lönelyft berör över 3 miljoner svenskar. Det borde snart märkas hos breda grupper av hushåll.
• Lägre boräntor: Senaste året har boräntan för en vanlig villa fallit med 7 500 kronor i månaden. Naturligtvis lär detta märkas i konsumtionen.
• Starkare krona: Eftersom en tredjedel av all konsumtion är importerad får nu svenskarna mer för pengarna. Det borde ge oss ny skjuts.
• Fallande energipriser: Både bensin och el har fallit i pris under året. Det frigör köpkraft.
• Stabilare priser: Mer förutsägbara priser i sig kan återbörda konsumenternas optimism.

Sedan finns förstås alltid priser som fortsätter upp. Men de tål vi bättre när vi får stöd av de fem faktorerna.

Att lita på priserna

Stabilare priser kan bli den viktigaste förstärkningen av alla. Stabila priser är ju vårt ekonomiska, ofta förringade, fundament. Det är ju med den överenskommelsen som vi är beredda att både gå till affären och öppna plånboken. Är vi inte överens om priset, så blir det inga affärer, ingen handel och inget utbyte. Titta bara på hur tullfrossan gav världshandeln tillfälligt hjärtstillestånd.

Nu tycks de stora prisökningarnas tid äntligen vara förbi. Med lite mer stabila priser kan vi plötsligt tycka att morgondagen blir lite mer förutsägbar. Och vi blir lite mer benägna att tänka framåt. Sedan lär ord, hot och utspel från Vita huset fortsätta att gäcka oss…

Endera dagen kommer du och flera av oss att glömma de gamla priserna och mer botanisera efter dagens verkliga priser. När vi inte kör efter utblicken i backspegeln utan framrutan, om vi så vill. Först då kan vi börja konsumera mer vanligt igen. Då först är vi på allvar förbi den stora inflationen.

Redan nu i sommar kan vi nog se fler goda tecken. Medan den breda vändningen kanske dröjer ytterligare några kvartal. En sak är säker: den starkare och breda konjunkturen kommer tillbaka. För vår nyfikenhet och iver att tänka nytt och välja om går knappast att hejda. Även om den ibland är lite seg och försenad.

Claes Hemberg, 0beroende ekonom.

Detta är en krönika från en fristående kolumnist. Analys och ställningstagande är skribentens.