Det mest oroande är inte att börsuppgången mattades utan att marknadsräntorna i både Spanien och Italien steg kraftigt under måndagen.

Tioårsräntan i Spanien steg med cirka 0,3 procentenheter och ränteuppgången har fortsatt under tisdagen. Räntan ligger nu på strax över 6,6 procent. I Italien har ränteuppgången varit något mindre men även här har tioårsräntan krupit över sex procent.

Ränteuppgången känns dessutom lite extra tung eftersom vi haft en, visserligen kort men ändå hoppingivande period där spanska och italienska räntor följt de globala ränterörelserna. Men nu återkommer det mer "normala" mönstret vi vant oss vid med sjunkande räntor i Tyskland samtidigt som räntorna i krisländerna stiger.

I grunden är det givetvis en stigande oro inför det kommande grekiska nyvalet och dess konsekvenser som fortsätter att spöka. Dessutom finns det numera en allt mer skeptisk syn på den europeiska krishanteringen i stort, inte minst det faktum att alla beslut tenderar att tas i någon form av panik. Det var ju trots allt bara en vecka kvar till det grekiska valet när beslutet togs medan  problemen för de spanska bankerna har varit kända under minst två år. 

Spanien blev i och med bankpaketet också det fjärde landet som fick stödlån från övriga EMU-länder. Det betyder att ett av de stora länder som egentligen ska stå som garant bakom stödfonderna ESM och EFSF nu hamnat på andra sidan skranket. I förlängningen väcker det frågor om stödfondernas kreditvärdighet och det börjar redan spekuleras om nedgraderingar och därmed högre upplåningskostnader även för dessa.

Att räddningspaketet dessutom går över den spanska statsbudgeten betyder att den spanska statsskulden tar ett skutt uppåt. Tidigare har ju den förhållandevis låga spanska statsskulden pekats ut som ett av landets starkaste kort i krishanteringen. Men om hela krispaketet utnyttjas stiger den spanska statsskulden i ett slag med cirka 10 procent av BNP och landar på 90 procent av BNP. Därmed hamnar landet i en helt annan och mindre smickrande division av skuldländer.

Frågan har också väckts om räddningspaketet är tillräckligt stort för att klara av en långsiktig rekapitalisering av det spanska banksystemet. Här går åsikterna isär men den färska IMF-rapporten pekade mot ett behov kring 40 miljarder euro medan andra beräkningar hamnar i spannet 50-100 miljarder euro.

På kort sikt får vi därför räkna med att kapitalbehovet är täckt, men det får heller inte dyka upp nya svarta hål i de spanska bankerna. En kritik mot den spanska regeringen har ju varit att de tidigare mörkat den allvarliga situationen i banksektorn. Vi har heller inte fått alla detaljer och villkor i lånepaketet vilket gör det svårt att bedöma de långsiktiga effekterna på exempelvis den spanska statsskulden.

Vi kan dock konstatera att övriga marknadsaktörer är på väg att överge den spanska obligationsmarknaden. Enligt data från det spanska finansdepartementet, som nyhetsbyrån Direkt refererar till, har utländska investerare minskat sin andel av Spaniens utstående obligationer till 37 procent i april, från 50 procent i slutet av förra året. Samtidigt har de spanska bankernas andel ökat från 17 till 29 procent(!), sannolikt med god hjälp av de generösa lånen från ECB.

Vår bedömning är ändå att krispaketet till den spanska banksektorn var nödvändigt för att om möjligt stabilisera den finansiella situationen inför det grekiska nyvalet. Hur valet kommer att gå och konsekvenserna av valresultatet står dock ännu så länge skrivet i stjärnorna?

På lite längre sikt spelar det spanska lånepaketet en underordnad roll för utvecklingen på de finansiella marknaderna. Här ser vi fortfarande den svaga ekonomiska utvecklingen i krisländerna som det största hotet.

Allt högre marknadsräntor, tunga besparingsprogram, dålig konkurrenskraft och en svag omvärldsefterfrågan talar för att länder som Spanien är långt från någon sorts ekonomisk botten.

Det betyder i sin tur att det här inte var det sista krispaketet i ordningen.