I spåren av guldprisets fortsatta framfart och det allt större inflödet av finansiella produkter som skapats kring guld, till exempel börshandlade guldfonder, börjar nu frågan om underskottet av fysiskt guld på marknaden att bli allt mer aktualiserat. Det talas om att det guld som dagligen handlas i pappersform överstiger de fysiska kvantiteterna guld som finns ovan mark med tiotals gånger.

Om alla innehavare av fondandelar, terminskontrakt och annat pappersguld samtidigt skulle börja begära faktisk leverans av det fysiska guld som ska ligga till grund för innehaven så skulle hela systemet kollapsa.

Det var precis vad som hände på 70-talet i USA. Då gällde det silvermarknaden eftersom guldmarknaden på den tiden var stängd för privatpersoner.

Bröderna Bunker och Herbert Hunt var söner till en framgångsrik oljeman i Texas och rika redan från födseln. Pappa H. L. Hunt ansågs i början av 70-talet vara en av världens rikaste personer. Egna framgångar i oljebranschen, bland annat i Libyen, ökade dessutom på brödernas rikedomarna ännu mer.

Han och brodern Herbert oroade sig dock för inflation och började köpa silver som ett sätt att skydda sina tillgångar. Läget för silver var då liknande det som idag råder för guld och flera andra råvaror, tillgången på den fysiska varan motsvarade inte alls de papperstillgångar som handlades dagligen.

Bröderna Hunt satt i början av 70-talet på en enorm mängd fysiskt silver (som bland annat transporterats via två boeing-plan till kassavalv i Schweiz eskorterat av cowboys från brödernas ranch i Texas). Fostrade i råvarumarknaden sedan barnsben såg de båda bröderna tidigt det stora glapp som existerade på marknaden och började köpa på sig terminskontrakt på silver.

Det uppskattas att brödernas silvertillgångar som mest uppgick till två tredjedelar av den privata silvermarknaden. Istället för att som vanligt justera värdeutvecklingen på kontrakten med pengar behöll bröderna helt enkelt sina kontrakt till slutdatum och begärde sedan leverans av det underliggande silvret.

Bristen på silver blev efter hand större och allt mer uppenbar och resultatet blev att silverpriset rusade uppåt. När bröderna först började köpa på sig silver i början av 70-talet handlades det till 1,95 dollar per uns och när rusningen nådde sin topp i början av 80-talet noterades det till över 50 dollar per uns.

En kollaps av marknaden var då så överhängande att styrelsen för Chicagos råvarubörs i slutet av 1979 helt enkelt gick in och ändrade reglerna och satte en gräns för mängden silver som varje enskild handlare fick äga. Positioner som översteg gränsen skulle stängas före februari 1980.

Istället för att sälja av började dock bröderna köpa ännu mer eftersom de såg beslutet som ett bevis för att det fanns en enorm obalans i marknaden. Det hela slutade dock med att handeln i silverkontrakt helt enkelt stoppades i mars 1980 och att bara stängningar av utestående kontrakt genomfördes.

Det fick slutligen botten att gå ur silvermarknaden och priset föll kraftigt. Brödernas terminskontrakt skulle täckas dagligen och prisfallet blev så stort att kostnaden var uppe i 10 miljoner dollar om dagen. I slutet av mars ställde bröderna in betalningarna och gick i konkurs.

Underskottet uppgick till 1,5 miljarder dollar och kraschen fick påverkan även på aktiemarknaden. Det hela slutade med att dåvarande Fed-chefen Paul Volker tvingades godkänna nödlån till bröderna på 1,1 miljard dollar.