Är börsrallyt motiverat? Låt oss jämföra vågskålarna. I den positiva har vi USA som fortsätter visa uppmuntrande ekonomisk tillfriskning. De amerikanska hushållen vågar åter köpa bostäder till högre priser. Ett fortsatt stimulerande centralbankskollektiv eldar på riskviljan och lovar indirekt fortsatt låga räntor.

USA:s centralbank Federal Reserve har signalerat att den ultralätta superstimulativa penningpolitiken ska fortsätta. Den brittiska och den japanska centralbanken hakar på trenden och försöker sparka igång sina ekonomier genom att medvetet sänka värdet på sin valuta.

Trots de bistra ekonomiska tiderna har företagsvinsterna hållits uppe på relativt goda nivåer med hjälp av rationaliseringar. En bättre amerikansk konjunktur väntas gynna exportindustrin i såväl Europa som i Asien, så småningom med stigande företagsvinster.

I den negativa vågskålen har vi desto fler faktorer. USA:s statsbudget skärs sannolikt ned eftersom politikerna inte kan enas om någon uppgörelse. Vinstprognoserna på börsbolagen, åtminstone här i Sverige, fortsätter att trenda nedåt. Kinas ekonomiska aktivitet har oväntat bromsat in och södra Europa visar inga tecken på tillfriskning.

På det geopolitiska området stiger spänningen kring både Nordkorea och Iran. Den arabiska våren har förvandlats till höst. Det italienska valet har lett till ett enda stort frågetecken om landet överhuvudtaget kan styras på basis av valresultatet. Dessutom har valet i sig pekat på en förhöjd risk för att de europeiska väljarna vänder sig till rabulerande missnöjespolitiker efter att de etablerade partierna misslyckats.

Att som centralbankerna ösa likviditet över marknaderna leder till oundvikliga imperfektioner - som att tillgångspriser stiger utan att det balanseras av effektivitetshöjande investeringar. I en förlängning hotar en inflationsspiral. Är det något Tyskland, av bland annat historiska skäl, vill undvika så är det valutaturbulens och inflation.

Trots det har förväntningarna stigit på att också Europeiska Centralbanken ECB ska lätta på bromsen bli ännu mer expansiv. En del ser inflation som enda vägen ur den Sydeuropeiska budgetkrisen, vilket i så fall riskerar att skapa stora spänningar mellan norra och södra Europa inom eurosamarbetet.

Så hur balanserar vågskålarna varandra? Det finns viktiga skillnader mellan dem. Finansmarknaden är inte sällan som en hopplös hantverkare som springer på det senaste samtalet. Den senaste signalen är den viktigaste för marknaden. Att Europa ser surt ut är inget nytt. Att den det inte blir en amerikansk budgetuppgörelse ligger i förväntningarna.

Att centralbanker världen över kan väntas fortsätta hårdstimulera under lång tid är däremot en ny signal som påverkar sentimentet här och nu. Det leder till förväntningar om att räntorna ska förbli låga under lång tid och att de kvantitativa lättnaderna inte kommer att dras tillbaka i brådrasket. Effekten blir att investerare kan räkna med fortsatt låga avkastningskrav på aktier. Mer pengar allokeras till aktiemarknaden.

Så börsuppgången är egentligen tämligen logisk. Förenklat kan man säga att det handlar om vart det överflöd av likviditet som centralbankerna försett marknaden med ska ta vägen. Låga räntor och omfattande tillförsel av likviditet innebär att avkastningskraven på aktier blir låg. Eller omvänt, högre aktiekurser går att motivera trots att vinsterna inte stiger.

Lägger vi till förväntningarna om fortsatt ekonomisk återhämtning i USA med de så småningom stigande företagsvinsterna som följd, så får vi extra bränsle till uppgången. Redan i höstas viktade vi upp aktier i vår strategi därför att vi väntade oss ett lividitetsdrivet intresse för aktier. Rörelsen accelererar nu till något som en del bedömare liknar vid en köppanik där förvaltare och investerare blir rädda för att missa tåget.

Slutligen, hur länge håller börsuppgången i sig? Det enkla svaret är att ingen vet. Även om vinsthemtagningar alltid ligger i korten efter en så kraftig uppgång kan vi konstatera att så länge centralbankerna spyr ur sig likviditet är de stora nedåtriskerna ändå begränsade.

Kända osäkerhetsmoment som europeisk konjunktur och politik, amerikansk budget eller kinesisk fastighetskollaps är som regel mindre hot. Det är de okända osäkerhetsmomenten - de vi inte känner till att vi borde oroa oss för - som brukar vända trenden.