Låt oss börja med att konstatera att den svenska inflationstakten steg från 10,9 procent i oktober till 11,5 procent i november. Nytt 30-årshögsta för KPI. Vi på Placera har annars noterat att det blivit allt vanligare att hänvisa till KPIF när det talas om inflationstakten i Sverige. Det är förvisso förståeligt sett till att KPIF-inflationen, där effekten av räntesatsförändringar räknas av, är Riksbanken inflationsmål. Så det måttet betyder förstås allra mest för bankens räntesättning. KPIF steg från 9,3 till 9,5 procent.

Däremot är det KPI-inflationen som de svenska hushållen möter i sin vardag och som är det mer relevanta måttet när hänsyn bland annat ska tas till eventuella konjunktureffekter.

Och det tredje måttet som man brukar hänvisa till är KPIF exklusive energipriser som får anses vara ett bättre mått på det underliggande inflationstrycket i svensk ekonomi. Det säger också en del om hur det nuvarande inflationstrycket sprider sig i ekonomin. KPIF exklusive energi steg från 7,9 procent i oktober till 8,0 procent i november.

Men hur man än mäter är inflationen förstås plågsamt hög får såväl hushåll som för Riksbanken.

Det kan konstateras att KPIF-inflationen i november ändå inte blev riktigt lika hög som analytikerna befarat. Konsensusprognosen låg på ett inflationsutfall på 9,7 procent. Däremot var utfallet klart högre än Riksbanken egen prognos på 8,8 procent.

KPIF steg med 0,7 procent mellan oktober och november och månadsförändringen påverkades främst av att elpriserna gick upp i november, vilket i sin tur bidrog till ökade boendekostnader. Livsmedelspriserna steg dessutom för tolfte månaden i rad och är faktiskt den varugrupp som bidrar allt mest till inflationstakten mätt över året. Prisuppgångarna i november motverkades bland annat av sjunkande priser på drivmedel samt paketresor.

Det här höga inflationsutfallen ökar förstås trycket på Riksbanken att leverera en ny räntehöjning i samband med det penningpolitiska beskedet den 9 februari. Just nu lutar det nog åt en räntehöjning med 0,50 procentenheter. Något som man på marknaden också börjar prisa in.

Däremot börjar vi på Placera luta åt att rekordhöga elpriser, sjunkande bostadspriser och en allt osäkrare global konjunkturutvecklingen borde kunna få Riksbanken att ta det lite lugnare framöver. Framför allt med vetskapen om att inflationen högst troligt kommer att börja vika ner kraftigt redan under våren. I alla fall enligt Riksbankens egna prognoser. Frågan är bara om de negativa effekterna kommer att hinna märkas i tillräckligt hög grad redan i närtid för att få riksbanksdirektionen att besinna sig. Dessutom spelar den pågående avtalsrörelsen en betydande roll. Liksom om inflationsförväntningarna visar tecken på att stiga.

Så det finns förstås många faktorer att ta hänsyn till och ryggmärgsreflexen är sannolikt att höja räntan kraftigt med hänvisning till den nuvarande skyhöga inflationen. Dessutom blir februarimötet det första för den då nytillträdde riksbankschefen Erik Thedéen. Vilket också ökar osäkerheten inför detta.

Vi kan ju också konstaterar att Sverige numera har högre inflation än våra grannländer. I den mån de är jämförbara. Enligt modellberäkningar från Konjunkturinstitutet har dock de svenska priserna inte ökat mer än vad som är motiverat av ökade kostnader. Så än så länge finns det inga bevis på att företag så att säga ”passat på” att höja priser.    

Vi på Placera räknar (i dagsläget är säkrast att tillägga) med att Riksbanken höjer räntan med 0,50 procentenheter på februarimötet men att svensk ekonomi efter det kommer att ha så mycket motvind att ytterligare räntehöjningar inte längre kan motiveras. Framför allt inte mot bakgrund av att inflationen därefter kommer att börja falla brant. Inflationstoppen kan mycket väl infinna sig redan i decembermätningen som blir det sista utfall som riksbanksdirektionen har till sitt förfogande inför februaribeslutet.