Den svenska inflationstakten damp ner mer än väntat i mars. Den breda KPI-inflationen sjönk från 12,0 procent i februari till 10,6 procent i mars. Analytikernas konsensusprognos låg på att KPI skulle landa på 11,1 procent. Förhoppningen är förstås att det här markerar den vändning för inflationen som i princip alla gått och väntat på. Ett starkt bidragande skäl till att inflationen nu ser ut att mattas är att prisuppgången för energi mattats av väsentligt och att det noteras prisnedgångar för tredje månaden i rad. Dessutom tillkommer lägre baseffekter då årets prismätningar mäts mot redan höga prisnivåer sedan ett år tillbaka. Inflationstakten mäts i årstakt.
Än viktigare, i alla fall ur Riksbankens perspektiv och för alla som går och hoppas på att det snart ska vara slut på räntehöjningar, är att KPIF, där effekten av räntesatsförändringar räknas av, sjönk från 9,4 till 8,0 procent. Visserligen en tiondel över Riksbankens egen prognos men ändå en tydlig vändning nedåt. Dessutom befarade många av Riksbanken skulle ha missat med ännu större marginal efter den senaste tidens överraskande höga inflationsutfall. Exempelvis låg analytikernas genomsnittsprognos, som ligger närmar i tiden är Riksbankens prognos, på att KPIF skulle landa på 8,5 procent.
Även KPIF exklusive energi, som blivit ett allt mer populärt mått på det underliggande inflationstrycket, dämpades mer än väntat. Enligt detta mått sjönk prisuppgången från 9,1 till 8,9 procent. Visserligen en mindre nedgång än för de andra inflationsmåtten men här befarade analytikerkåren å andra sidan en uppgång till 9,3 procent. Å andra sida hade Riksbanken räknat med att KPIF exklusive energi skulle ha sjunkit till 7,5 procent i mars.
Med detta sagt så ligger förstås fortfarande inflationstakten alldeles för högt ur alla perspektiv, Inte minst gäller det för Riksbanken syn på inflationen.
I stort sett alla varu- och tjänstegrupper som ingår i SCB:s KPI-korg fortsätter att stiga i pris med elpriserna som ett högst välkommet undantag. En stor motor bakom den höga inflationstakten är i sin tur livsmedelspriserna som stigit med 19,7 procent på ett år och bidrar med 2,6 procentenheter till den höga inflationstakten. Det finns dock tecken på att prisuppgången på livsmedel börjar dämpas.
Det är inte heller den gruppen som är den värsta inflationsmotorn utan det är hushållens räntekostnader som börjar närma sig en fördubbling i årstakt och bidrar med 2,8 procentenheter till inflationsuppgången. Och då mäter man bara de direkta ränteutgifterna för hushållen. Sen tillkommer förstås att högre räntekostnader i ekonomi i stort bidrar till att driva upp priserna även på andra varor och tjänster.
Så i vilken grad Riksbanken egentligen själva bidar till den höga inflationen är höljt i visst dunkel men det är sannolikt ingen liten andel av den nuvarande inflationskakan som deras snabba räntehöjningar bidragit till. Därmed inte sagt att Riksbanken ska låta räntan ligga still för tid och evighet men lite är det så att banken delvis ”jagar sin egen svans”. Om man vill vara lite kritisk.
Men givetvis är det så att prisuppgångarna inte förklaras av detta utan det är många andra faktorer som bidrar. De svenska löneökningarna är däremot inte en av dessa. Enligt Medlingsinstitutet låg den svenska löneökningstakten på 3,1 procent i december och de löneavtal som slutits på den svenska arbetsmarknaden för de kommande två åren ligger på nivåer som Riksbanken borde kunna leva med.
Den i utgångsläget höga inflationen, som ligger skyhögt över Riksbankens inflationsmål på 2,0 procent, lär ändå skrämma Riksbanken till ytterligare en höjning i samband med det penningpolitiska beskedet den 26 april. Inför fredagens inflationssiffra lutade prissättningen på räntemarknaden att Riksbanken skulle höja med 50 punkter. Givet den kommunikation som kommit från Riksbankens sida, och att banken senaste också valde att lyfta fram den svaga kronan som ett argument för räntehöjningarna, är det också en rimlig gissning att de blir en sådan höjning. Möjligen kan Riksbanken komma att nöja sig med 25 punkter då de svenska konjunktursignalerna varit tämligen dystra under senare tid. Att arbetsmarknaden fortsatt är hyggligt stark talar i sin tur emot en mindre eller utebliven räntehöjning.
För en större räntehöjning talar också att ECB väntas höja räntan med minst 50 punkter i samband med sitt besked i inledning av maj.
Vi på Placera tror dock att en sannolik aprilhöjning blir den sista i denna räntehöjningscykel om nu marsinflationen markerar ett trendbrott.
