STOCKHOLM (Nyhetsbyrån Direkt) Frankrikes finanspolitiska kris kan förvärras innan den blir bättre, men ett ingripande från ECB ligger fortfarande en bit bort.

Det skriver Oxford Economics i en analys.

Räntespreadarna kan stiga långt över 200 punkter inför presidentvalet i april utan att utlösa en regelrätt skuldkris.

Även om spreadarna stiger till 300 punkter skulle de politiska begränsningarna innebära att utrymmet för betydande finanspolitiska åtgärder före valet är litet.

Risker som kan dra upp spreadarna omfattar långvariga protester och att Jean-Luc Mélenchon minskar sitt opinionsmässiga underläge gentemot Marine Le Pen.

I ett scenario med högre räntespreadar väntas en regelrätt kris sannolikt kunna undvikas, tack vare bankernas begränsade exponering mot inhemska statsobligationer, det finansiella systemets bredare motståndskraft och avsaknaden av tecken på systemomfattande marknadsstress hittills.

Frankrike skulle dock fortfarande drabbas av höga ekonomiska och finanspolitiska kostnader.

Vid en fullskalig kris med svårigheter att få tillgång till marknadsfinansiering eller hot mot den finansiella stabiliteten skulle ECB tvingas agera.

Den politiska positioneringen inför valet skulle dock göra det svårt för de franska partierna att enas om de trovärdiga åtagande om finanspolitisk konsolidering som ECB skulle kräva.

"Dessa politiska begränsningar skulle höja tröskeln för ett tidigt ingripande, men en akut kris skulle samtidigt försvaga ECB förhandlingsposition", skriver de.

Oxford Economics huvudscenario innebär att Frankrike balanserar på en knivsegg under de kommande sex månaderna.

Finansieringsbehoven kommer att nå rekordnivåer 2027, samtidigt som försämrade offentliga finanser, politisk instabilitet och osäkerhet kring valet ökar trycket på marknaden. Det väntas dra upp spreadarna mot 200 punkter.

Även om marknaderna redan har prisat in försämrade utsikter finns det flera ytterligare riskfaktorer som kan utlösa ett ännu kraftigare ras för obligationerna.

Det gäller i fallande sannolikhetsordning ytterligare framgångar för vänsterkandidaten Jean-Luc Mélenchon, långvariga och omfattande protester, ett blockerande utfall i parlamentsvalet, en regeringskollaps i budgetförhandlingarna,

ytterligare tecken på att Le Pens Nationell samling inte tar finanspolitisk trovärdighet på allvar och en ny global makroekonomisk chock.

En uppgång i spreadarna till 300 punkter skulle dock inte nödvändigtvis leda till betydande finanspolitiska åtgärder eller obligationsköp från ECB.

Den avgörande skillnaden går mellan att Frankrike får allt dyrare upplåning på marknader som i övrigt fungerar och att landet drabbas av ett okontrollerat likviditetsbortfall eller förlorar tillgången till finansiering.

"Det finns ingen fast nivå på spreadarna där en kris eller ett ingripande från ECB automatiskt blir oundvikligt", skriver Oxford Economics.

Även en kraftig men tillfällig ränteuppgång behöver inte i sig behöver leda till att Frankrikes skuldutveckling blir ohållbar. Italien hade exempelvis spreadar på omkring 300 punkter under flera månader 2018, och upplevde akut marknadsstress men undvek att under en längre tid förlora tillgången till marknadsfinansiering.

I detta läge med högre räntor skulle varken omfattande finanspolitiska åtgärder eller direkta obligationsköp från ECB vara särskilt sannolika. Därmed skulle möjligheterna att lätta på trycket före valet vara begränsade.

Parlamentet skulle troligen inte godkänna betydande besparingar inför valet ens under hårt marknadstryck.

Utan ytterligare betydande finanspolitiska åtstramningar kommer ECB sannolikt inte ingripa genom obligationsköp. Inte ens en spread på 300 punkter skulle nödvändigtvis utlösa ett ingripande.

"Detta gäller särskilt om det saknas tydliga tecken på att de bredare spreadarna beror på okontrollerad försäljning eller att marknaden inte fungerar, snarare än på försämrade ekonomiska fundamenta", skriver Oxford Economics.

Det finns sannolikt ett visst utrymme mellan huvudscenariot och en faktisk skuldkris.

Kostnaden för kreditriskförsäkring har stigit markant, men CDS-kontrakten ligger fortfarande långt under toppnivåerna under eurokrisen. Franska banker har god kapitalisering och innehar mindre inhemsk statsskuld i förhållande till sitt kärnprimärkapital (CET1) än italienska och spanska banker, vilket begränsar risken för omfattande bankstress.

Risken för smittoeffekter är också lägre än under eurokrisen, tack vare betydligt starkare balansräkningar hos både banker och den privata sektorn.

Även hastigheten i omprissättningen spelar roll. En uppgång i spreadarna över flera månader skulle vara lättare att hantera än samma förändring koncentrerad till några få dagar.

Risken är också begränsad för att kreditbetygssänkningar på statsskulden skulle utlösa en plötslig utförsäljning, då Frankrike fortfarande ligger klart över de viktiga gränsvärden som avgör om obligationerna får ingå i centrala marknadsindex och accepteras som säkerheter.

Det är samtidigt svårt att förutse hur en akut marknadsstress skulle ta sig uttryck.

Det skulle kunna innebära att problemen sprider sig till finansieringen av banker och försäkringsbolag och i slutändan även till staten.

"I en sådan situation skulle ECB sannolikt tvingas agera, både på grund av de bredare systemriskerna som följer av den stora mängden fransk statsskuld i det europeiska finansiella systemet och risken för att en fransk kris skulle undergräva förtroendet för euroområdets gemensamma valuta", skriver Oxford Economics.

Det mest troliga är då att ECB använder instrumentet för transmissionsskydd (TPI), eftersom ett program via Europeiska stabilitetsmekanismen (ESM) skulle ta längre tid att enas om.

Mikael Sandbladh +46 8 5191 7933

Nyhetsbyrån Direkt