Basmetallproducenten Scanmining var en av de aktier som BV trodde på i förra årets guldspecial. Då stod bolaget just i begrepp att starta upp sitt Blaikenprojekt i Västernorrland ¿ en gruva plus anrikningsverk med kapacitet för 1,5 miljoner ton malm per år. Den metall som står för 70 procent av Scanminings metallvärde, zink, hade stigit kraftig i pris så allt var upplagt för ett första år av riktigt lönsam gruvdrift. Scanmining själva spådde ett rörelseresultat på 75-85 Mkr varav 30 Mkr från bolagets andra anläggning, guldgruvan Pahtavaara i Finland.

Men förhoppningarna grusades. Omsättningen för 2006 blev 169 Mkr och resultatet minus 65,9 Mkr. En uppskjuten gruvstart och problem i Blaikenverkets malningsprocess tvingade fram två nyemissioner. Den senaste genomfördes i april då aktieägarna sköt till ytterligare 81 Mkr till det stora projektet. Aktien har fallit med mer än 40 procent på ett år. Fjolårets köpråd i BV blev alltså en rejäl flopp.

Frågan är om problemen ska ses som relativt ordinära och övergående uppstartsbekymmer eller om de speglar djupare orsaker. När det gäller Pahtavaara var kruxet att gruvan tillfälligt producerade malm med 10 procent lägre guldhalt än 2005, och att man därför ökade malmbrytningen med 16 procent för att kompensera. Produktionen ökade något till knappt 34 000 uns guld (32 000), men kostnaden per uns steg 23 procent till 559 dollar (exklusive avskrivningar). Det är oklart om Pahtavaara tjänade pengar i fjol. Scanmining redovisar inte det.

Förhoppningen inför framtiden är att guldhalterna ska ligga närmare de 3,1 gram per ton som bevisats i test, än de 2,35 gram det blev i snitt under 2006. Det här exemplet visar vilken stor effekt malmens metallhalt kan ha för gruvbolagens lönsamhet. Typiskt sett är kostnaden för att bryta ett ton malm lika stor oberoende om de innehåller 1 eller 10 gram guld. Just sådana resonemang om metallhalter har alltid varit favoritargumentet bland dem som ställer sig skeptiska till Scanminings Blaikenprojekt i Västernorrland. Processverket försörjs av två zinkmalmer där den närmaste har 1,8 procent zink som högst och den tre mil avlägsna som mest 2,5 procent. Jämför man de här zinksifforna med Lundins Zinkgruvans eller Bolidens Garphyttans eller med andra zinkgruvor så är de låga, även om det finns exempel på lönsamma gruvor med låga halter.

Scanmining avvisar att problemen i Blaiken skulle vara kopplade till halterna, utan pekar på en överoptimistisk utbyggnadsplan givet den dåliga infrastrukturen samt felbeslut i designen av processverket där malmen krossas, mals och behandlas kemiskt för att de önskvärda metallerna ska frigöras. Man hade till exempel hoppats använda gråberg för att göra lite av jobbet i själva malprocessen (autogen malning), men berget höll inte som man hoppats. Därför måste ytterligare ett krossteg införas så att malmen som kommer in till kvarnarna är finare än idag. En stor del av nyemissionspengarna ska gå till en ny kross. Under tiden har man kört med en provisorisk kross och blandat i stålkulor för att mala vilket lett till stora extrakostnader och till att Blaikenverket endast kunnat producera till 60 procents kapacitet. Dessutom har det varit omöjligt att producera den guldmalm som finns. Först när den nya malm- och bergkrossen installerats kan verket gå för fullt.

Farhågan är att malningsproblemen speglar att Scanmining tvingats snåla in och optimera stenhårt i varje steg av produktionsprocessen för att få ihop den av låga metallhalter alltid ansträngda kalkylen. Att mala med hjälp av berg och skippa ett krossteg skulle hålla kostnaderna nere, men det höll inte för skarp produktion.

Sammanfattningsvis så här ett knappt år efter att bolaget är igång på allvar så kan man konstatera att det inte hållit vad det lovat. Men ska man verkligen ge upp och sälja nu? Kanske är det för tidigt att döma ut Scanmining och givet det fortsatt höga zinkpriset finns lönsamhetspotentialen kvar. Lossnar det så är aktien en klar dubblare. Men risken är som sagt att det gånga årets bekymmer speglar djupare orsaker än inkörningsproblem.

Daniel Svensson