När de stora verkstadsbolagen lite raljerande har delats in i ful- och finverkstad brukade industrigummibolaget Trelleborg alltid hamna i fulfacket, där lägre marginaler och ett alltför stort beroende av bilkunder låg bolaget i fatet. Efter flera stora strukturaffärer och en allmän nivåhöjning i bolaget är den tiden förbi, vilket underströks när bolaget i veckan höll kapitalmarknadsdag och lanserade nya finansiella mål.

Bolaget siktar nu på att tillväxten ska överstiga 8 procent. Tidigare låg målsättningen på en tillväxt i intervallet 5-8 procent. Trelleborgs nya rörelsemarginalmål är att ebita ska överstiga 20 procent, att jämföra med tidigare mål om minst 16 procents ebit-marginal. Även om det är två olika resultatmått där en del förvärvsrelaterade kostnader rensas bort i ebita-marginalen innebär det en rejäl höjning av målet.

Trelleborgs mångåriga vd Peter Nilsson pekar bland annat på kommande bidrag från det stora Minnesota-förvärvet och fortsatta förbättringar inom Industrial Solutions gällande den högre marginalen. Torrt krut till nya förvärv och satsningar på tillväxtnischer lyfts fram som argument för att det ambitiösa tillväxtmålet är rimligt.

Peter Nilsson, vd för Trelleborg

Rimliga finansiella mål eller inte? Det är något av en nyckelfråga för alla som ska värdera ett börsbolag. Vissa företag ser målen som en ledstjärna att sträva mot, andra som ett löfte till aktieägarna som man ogärna vill svika. Att förstå vilken inställning bolaget har till sina egna mål och hur troligt det är att målen nås blir till syvende och sist en förtroendefråga.

Vad gäller Trelleborg är det tydligt att förtroendet för att Peter Nilsson ska kunna infria de nya målen är stort. Om inte annat kan det utläsas i kursreaktionen i tisdags då aktien steg 6 procent efter att de nya målen presenterats. Och det är från en hög nivå då Trelleborgs kvalitetshöjning tillsammans med avyttringen av Wheel Systems har gjort stort avtryck i aktiekursen redan.

Höga ambitioner för både tillväxt och marginaler är Trelleborg dock inte ensamma om att ha bland de stora svenska industribolagen. De räknar generellt med att kunna växa betydligt snabbare än den globala BNP-tillväxten och många siktar riktigt högt när det kommer till rörelsemarginalerna.

Hur högt de siktar har vi sammanställt i tabellen nedan.

Som synes har Assa Abloy och Hexagon lagt tillväxtribban högst med sina 10 procent respektive 8-12 procent. Att låsbolaget kan backa upp sina mål med en lång historik av att växa med över 9 procent och att ligga inom marginalmålintervallet, före pandemidippen, ger trovärdighet.

Även Hexagon har visat prov på snabb tillväxt och marginalmålet på minst 30 procent 2026 sticker ut ordentligt i sammanhanget. Det tydliggör också att Hexagon kanske är mer ett mjukvarubolag än ett verkstadsbolag numera.

Atlas Copco är tillsammans med avknoppningen Epiroc undantag i att inte ha något marginalmål. Epiroc vill vara ”branschledande” och Atlas gör för en ”fortsatt hög avkastning på sysselsatt kapital”. Den svepande formuleringen hade inte vem som helst kommit undan med, men en lång tradition av att ligga på rörelsemarginaler över 20 procent, ständiga förbättringar och en riktig hög avkastning på kapitalet gör att ingen tvivlar på Atlas Copcos förmåga.

Epiroc borrigg i arbete

Sandvik å sin sida hade tidigare det ovanliga upplägget med ett hårt golv för rörelsemarginalen, som låg på 16 procent. Efter avknoppningen av SMT, namnändrat till Alleima i samband ned noteringen, har man dels skruvat upp tillväxtmålet från 5 till 7 procent och dels lagt rörelsemarginalmålet som ett intervall på 20-22 procent.

Ambitiöst men rimligt givet att de stora kvarvarande verksamheterna, gruvutrustning och verktyg för metallbearbetning, normalt sett är uppe på och ibland över dessa höjder. Att Sandvik värderingsmässigt pendlar mellan fin- och fulverkstad får ses som ett tecken på att aktiemarknaden inte fullt ut köper målen eller att man oroar sig för att en konjunkturnedgång kommer slå hårdare mot bolaget än många av branschkollegorna.

Den sistnämnda oron gäller även för fordonstunga SKF och Volvo, som dock har klart lägre marginaler. Lyfter man blicken så är det bra nivåer mot hur det stundtals har sett ut historiskt i dessa mer cykliska bolag med ryckigare produktion.

Många av bolagen ligger nu på eller över sina egna mål vilket bygger trovärdighet men det ska också sägas att de har dubbel medvind när det gäller att infria tillväxtmålen. Den svaga kronan lyfter omsättningen och inflationsdrivna prishöjningar trycker också upp försäljningen mätt i kronor.

Det förtar ändå inte att de allra viktigaste och långvariga medvindarna kommer från egna strategiska vägval. De höga tillväxt- och marginalambitionerna hade inte varit möjliga om inte bolagen hela tiden aktivt hade omprövat sina verksamheter, gått ur svaga delar, gått in i mer attraktiva nischer och sökt exponering mot många av de megatrender som nu ger stark efterfrågan.

Kundernas stora behov av elektrifiering, automation, energiomställning, upprättande av nya produktionskedjor samt resursbesparingar spelar de framgångsrika industribolagen och deras aktieägare i händerna. Det gör inte bolagen eller aktierna immuna mot den omtalade lågkonjunkturen som förr eller senare ger sig till känna, men det begränsar nedsidan.