Det var nog med viss glädje som riksbanksledningen tog emot tisdagens inflationssiffror för september. Enligt siffrorna från SCB steg inflationstakten (KPI) till 0,1 procent i september och orkade därmed över nollstrecket för första gången sedan maj.

Inflationstakten, mätt enligt KPI, ligger dock fortfarande långt ifrån Riksbankens inflationsmål på 2 procent men det är något som, i alla fall på kort sikt, inte bekymrar Riksbanksledningen. Den har i stället andra inflationssiffror i fokus just nu. 

Viktigare för dem är att inflationen, exklusive räntesatsförändringar, (KPIF) stiger till 1,0 procent och att om man även räknar bort de volatila energipriserna (KPIF exklusive energi) så stiger den underliggande inflationen ytterligare till 1,8 procent. Bägge inflationssiffrorna landade därmed exakt på Riksbankens egna prognoser.

Det är dessa två inflationsmål som varit viktigare för Riksbanken under senare tid och nu när dessa visar en tydlig trend uppåt kan vi nog börja avskriva ytterligare räntesänkningar under det här året. En sänkning på det penningpolitiska mötet i slutet av oktober kan definitivt uteslutas.

De faktorer som möjligtvis skulle kunna bidra till en räntesänkning redan under det här året vore om ECB överraskade med nya, massiva penningpolitiska stimulanser eller om kronförstärkningen fortsätter i en ännu snabbare takt.

För även om den nu stigande inflationen lättar på trycket att agera med än mer extrema penningpolitiska åtgärder, genom att sänka räntan ytterligare från dagens -0,35 procent och/eller utöka köpen av obligationer, så finns det fortfarande faktorer som ställer till det för Riksbanksledningen – i alla fall på lite längre sikt.

Tisdagens inflationssiffror bidrar exempelvis till att kronan stärks på bred front och är på väg mot höjder vi inte sett sedan slutet av 2014. Därmed är kronan numera betydligt starkare än när Riksbanken i början av det här året tog det okonventionella steget att införa minusränta.

Ett av skälen med det steget var att försvaga kronan och därmed skapa lite importerad inflation. Något som också bidragit till den inflationsuppgång vi sett under det här året. Fortsätter kronan att stärkas lär det i stället betyda att inflationen börjar tryckas nedåt under nästa år.

Det blir därför mycket intressant att se vilken prognos för kronkurs och inflation som Riksbanken lägger fram den 28 oktober. I sin senast prognos räknade banken med en handelsvägd växelkurs (KIX-index) på 109,55 i slutet av sommaren 2016 (lägre index betyder starkare krona) och ungefär där ligger vi redan i dag.

En annan faktor som Riksbanken har att ta hänsyn till är den kommande avtalsrörelsen.

Arbetsgivarnas, allt mer frekvent lanserade, utgångspunkt är att avtalen ska utgå från den faktiska inflationen i stället för som tidigare från inflationsmålet på 2 procent, och att industriavtalen ska fortsätta att vara löneledande.    

Dagens inflationsutfall lär knappast bidra till att arbetsgivarna överger den strategin. Dessutom ökar en starkare krona viljan att nå låga löneavtal för att kunna bibehålla konkurrenskraften inom exportindustrin.

Även på det här området blir det högintressant att se vilka prognoser för löneutvecklingen som Riksbanken lägger fram i slutet av oktober. Förra gången det begav sig räknade man med löneökningar på 3,2 procent under nästa år och redan då framstod den prognosen som ett önsketänkande från bankens sida.

Så om inflationen, sett från Riksbankens sida, rör sig åt rätt håll så är det andra faktorer som säkerligen kommer att ställa till det för möjligheterna att presentera en trovärdig prognos för hur inflationsmålet ska nås på lite längre sikt.

Vår gissning är att Riksbanksledningen dels kommer att göra sitt yttersta för att prata ner kronkursen genom att hota med ytterligare stimulansåtgärder, dels kommer den att blunda för svårigheterna att nå inflationsmålet på medellång sikt.

Det ska sammantaget innebära att banken kan undvika ytterligare räntesänkningar – i alla fall för tillfället.