Nu har både Riksbanken och ECB spelat ut de första penningpolitiska korten inför hösten. Bägge centralbankerna valde att ligga still men marknadsaktörerna valde att tolka de budskap som skickades ut av respektive centralbanksledning på lite olika sätt.

ECB skickade ut mjuka signaler och upprepade budskapet att den är beredd att göra mer om det ekonomiska läget så kräver. En viktig signal från bankens sida var att både tillväxt- och inflationsprognoserna justerades ner. Ändå är det många utomstående analytiker som tror att ECB fortfarande är för optimistiska när det gäller inflationsutvecklingen framöver.

ECB räknar med att inflationen nästa år ska landa på 1,1 procent för att stiga till 1,7 procent 2017. Men givet att inflationen i EMU-området väntas droppa ner under nollstrecket de kommande månaderna, och att den ekonomiska återhämtningen är fortsatt trög , så talar mycket för att även låg inflation kan bli svår att uppnå och att nya stimulanser därmed blir aktuella.

Reaktionen på finansmarknaderna blev också en rejäl försvagning av euron och sjunkande marknadsräntor. USD/euro-kursen sjönk från 1,123 dollar per euro till 1,109 samtidigt som den tyska tvåårsräntan sjönk från -0,20 till -0,24 procent.

Riksbanken försökte också att desperat att skicka ut mjuka besked kring den framtida penningpolitiken men marknadsreaktionerna blev ändå i princip de omvända jämfört med ECB. Det handelsvägda kronindexet KIX sjönk från 112,52 till 111,68 (svagare KIX-index betyder starkare krona), och kronan är därmed starkare än när Riksbanken började med sin extrempolitik med minusräntor i samband med räntebesluten 11 februari (sänkning till -0,10 procent) respektive 18 mars (-0,25).

Visserligen sjönk de svenska korta marknadsräntorna något men det var främst som en reaktion på ECB:s mjuka signaler.

En förklaring till reaktionerna efter Riksbankens penningpolitiska beslut är sannolikt att det på marknaden fanns relativt stora förväntningar på att Riksbanken skulle agera med ytterligare stimulans. Något som egentligen inte borde förvåna sett till hur banken agerat tidigare och vilka signaler som skickats ut i samband med tidigare räntebesked. Hade Riksbanken agerat konsekvent borde de ha sänkt räntan ytterligare.

Nu vänds blickarna mot den amerikanska centralbanken som kommer med nya penningpolitiska besked den 17 september. Och det är väl ingen vild gissning att både ECB och Riksbanken hoppas att Federal Reserve för första gången sedan juni 2006 ska höja räntan, eller i alla fall tydliga signaler om att en räntehöjning är på väg.

Ett skäl är att bägge centralbankerna hoppas på att USA är berett på att ta den dollarförstärkning som en räntehöjning sannolikt kommer att innebära. Såväl ECB som Riksbanken har ju utryckt att en svag egen valuta är nödvändig för att få upp inflationsförväntningarna och för att inflationen ska närma sig målet på 2 procent.

Fredagens amerikanska sysselsättningsstatistik blir troligen nyckeln till hur Federal Reserve kommer att agera den 17 september. En ny, stark sysselsättningssiffra kan få det att tippa över i favör för en räntehöjning, trots den finansiella turbulensen.

Marknadens förväntningar är att sysselsättningen ska ha stigit med 220 000 personer i augusti och att arbetslösheten ska ha sjunkit till 5,2 procent.

Ytterligare en indikation på vart Federal Reserve kommer att luta är hur lönerna utvecklas. För trots att den amerikanska återhämtningen på arbetsmarknaden nu har några år på nacken syns ännu inget vidare lönetryck. Den genomsnittliga timlöneutvecklingen låg i juli på låga 2,1 procent i årstakt och bland annat har Fed-chefen Janet Yellen indikerat att hon vill se lite högre löneökningar innan hon är beredd att skriva till verket och höja räntan.

I den regionala konjunktursammanställning (beige book) som Federal Reserve publicerade under onsdagskvällen fanns det dock tidiga tecken på att lönetrycket börjat stiga. Får vi se en hygglig lönesiffra under fredagseftermiddagen så lär marknaden börja prisa in en septemberhöjning. Det kan bli svårt för börserna i USA att svälja.