Prosperas mätning av inflations- och löneförväntningarna för de kommande åren, som publicerades på onsdagsmorgonen, var intressanta ur både ett kort- och ett långsiktigt perspektiv. Bland annat har Riksbanken mycket stor anledning att vara orolig över möjligheterna att under överskådlig tid nå sitt inflationsmål på 2 procent.

Inflationsförväntningarna för de närmaste åren fortsätter dessutom att vara besvärande låga. Nästa år väntas inflationen, enligt arbetsmarknadsorganisationer, inköpschefer och penningmarknadsaktörer, landa på 0,7 procent för att stiga måttligt till 1,1 procent om två år. Inte ens på så lång sikt som femår väntas inflationen nå Riksbankens mål utan aktörerna sänker i september inflationsförväntningarna till 1,7 procent.

Det här går stick i stäv med Riksbankens egna prognoser om en inflation på 1,8 procent 2016 och höga 2,8 procent 2017. Dagens mätning från Prospera visar därmed tydligt på att Riksbanken har ett rejält trovärdighetsproblem, inte minst viktigt inför de avtalsförhandingar som ska starta senare under hösten. Under 2016 löper kollektivavtalen för 2,9 miljoner svenskar ut och nya krav ska läggas fram för industrin senaste den 21 december.

Intressant i det sammanhanget är att löneförväntningarna hos arbetsmarknadens parter nu successivt skruvas ner. Nu tror arbetstagarorganisationerna att löneökningarna under nästa år ska landa på 2,3 procent och på 2,6 procent 2017. Arbetsgivarorganisationerna är, delvis troligen av taktiska skäl, än försiktigare och räknar med löneökningar på 1,8 respektive 1,9 procent.

Det här ska ställas i relation till Riksbankens färska prognoser från det senaste penningpolitiska mötet den 2 september. Då räknade Riksbanken med löneökningar på 3,2 respektive 3,4 procent under 2016 och 2017. Och även om arbetstagarorganisationerna har en viss tendens att underskatta de slutgiltiga löneutfallen så är det högst osannolikt att de kommande årens löneökningar hamnar i närheten av Riksbankens prognoser.

Mot Riksbanksscenariot talar dessutom att lönetrycket internationellt är fortsatt svagt. I exempelvis USA, där återhämtningen på arbetsmarknaden numera har tre och ett halvt år på nacken, ligger de årliga timlöneökningarna fortfarande på måttliga 2,3 procent.

För Riksbankens prognosavdelning är det därmed bara att återvända till skrivborden och leverera mer trovärdiga prognoser över löneutvecklingen inför nästa penningpolitiska möte den 27 oktober, med sedvanligt räntebesked dagen efter.

Högst troligt innebär detta att Riksbanken tvingas justera ner inflationsprognoserna ytterligare en gång och det är därmed svårt att se hur den, givet bankens egen retorik, ska kunna undvika att leverera en ny räntesänkning.

Ett andra, och säkert klokare alternativ, är att erkänna att det blir svårt att nå inflationsmålet under överskådlig tid men att riskerna med en än mer extrem räntepolitik ändå stoppar banken från att agera. Frågan är dock om den insikten hinner sjunka in hos direktionsledamöterna redan till oktobermötet.

Att Riksbanken, med så här kort tid kvar, på något nämnvärt sätt skulle kunna påverka den kommande avtalsrörelsen får väl dessutom betraktas som uteslutet. Vilka extrema åtgärder den än skulle ta till.