Nu har de två stora centralbanker som, i alla fall i teorin, ligger närmast en räntehöjning spelat ut sina kort inför den penningpolitiska hösten och vintern.

Både den amerikanska centralbanken och Bank of England har valt att vila på hanen även om det hos bägge centralbankerna, och då kanske främst hos Federal Reserve, finns en tydlig önskan att avsluta den nollräntepolitik som snart är på väg in på sitt åttonde (!) år.

Att de bägge centralbankerna har svårt att komma till skott har dock sina förklaringar. Det finns flera faktorer som stökar till det för bankerna.

Första och främst handlar det om den låga inflationen och de låga inhemska löneökningarna. I USA ligger inflationen på 0,2 procent och i Storbritannien sjönk den ända ner till nollstrecket i augusti.

Visserligen finns det, mer eller mindre, temporära faktorer så som låga energi- och råvarupriser som för tillfället drar ner inflationstalen. Men även på lite längre sikt blir det svårt för inflationen att ta fart om inte löneutvecklingen tar fart.

I bägge länderna ligger löneökningarna och stampar kring 2 procent och fortsätter det så blir det, som Bank of England konstaterar, svårt att få upp inflationen nära tvåprocentsmålet även på medellång sikt.

Det här är för övrigt en faktor som gäller även för svenska förhållanden. Riksbanken har dock hittills valt att spela ner löneökningarnas betydelse för inflationen på medellång sikt genom att anta framtida löneökningar som ligger väl över vad andra bedömare och arbetsmarknadens parter räknar med. 

Riksbanken räknade med timlöneökningar på drygt 3 procent under nästa år i sin senaste prognos medan avtalsparterna räknar med omkring 2 procent. Hösten och vinternas avtalsrörelse får visa vem som får rätt men vår gissning är att avtalen hamnar betydligt lägre än vad Riksbanken räknar med.

Men hade det bara gällt den inhemska ekonomins utveckling så hade nog både Federal Reserve och Bank of England ändå valt att höja. I bägge länderna växer den privata konsumtionen i hygglig takt och på arbetsmarkanden minskar andelen lediga resurser i snabb takt. Så det som definitivt fick det att väga över för att avvakta var oron för den ekonomiska utvecklingen i övriga delar av världen.

Bägge centralbankerna pekar på allt svagare tillväxt i Kina, med medföljande negativa konsekvenser för flera andra tillväxtländer, som en avgörande faktor bakom beslutet att låta räntan ligga still.

En ytterligare faktor, som dessutom har en lite tveksam twist, är att stora delar av den övriga centralbanksvärlden snarast rör sig i riktning mot ytterligare penningpolitiska lättnader. Det gäller definitivt i fallet Kina men även i hög grad EMU-området och Japan.

Twisten i sammanhanget är att det är just Federal Reserves och Bank of Englands beslut att inte höja räntan som sätter ytterligare press på ECB och Bank of Japan att agera.

Avgörande för de fyra stora centralbankernas agerande är att alla är rädda för att få en allt för stark valuta som både riskerar att försvaga konjunkturen och pressa ner inflationen ytterligare.

Sist men inte minst finns det säkerligen en rädsla hos såväl Federal Reserve som Bank of England att genomdriva en räntehöjning som i förlängningen kommer att visa sig vara för tidig, och att man därmed tvingas att backa. Ungefär som ECB tvingades göra efter de olycksaliga räntehöjningarna 2011.

Det rör sig trots allt om personer med ganska stora egon som tar de penningpolitiska besluten så skamfaktorn ska definitivt inte underskattas.

Den som försöker spå i när de första räntehöjningarna kommer att levereras har därför en uppsjö av faktorer att ta hänsyn till. Det enda vi definitivt kan vara säkra på är att det blir mycket svårt att smita ur den penningpolitiska rävsax som snart åtta år av nollräntepolitik har försatt världens centralbanker i.  

Världens börser har däremot tagit förnyade glädjeskutt på de penningpolitiska låsningarna med USA och dollarberoende tillväxtekonomier i spetsen.