Efter lite surare globala konjunktursignaler blev det lite gladare besked på torsdagen när Konjunkturinstitutet (KI) släppte sin senaste konjunkturbarometer och tyska IFO-insitute släppte sin motsvarighet för Tyskland.

Det står allt mer klart att dessa två länder numera sticker ut i ett annars ganska grådaskigt Europa, även om det också finns en del oroande tecken.

För att börja med den svenska konjunkturbarometerns så steg den sammanvägda barometerindikatorn för humöret i näringsliv och hushåll till 106,8 i september (se diagram). Den högsta nivån sedan 2010, då rekylen efter den amerikanska finanskrisen drev upp siffrorna. Det historiska genomsnittet är i sin tur normaliserat till 100.

...

Det handlar dessutom om en bredbaserad uppgång då konfidensindikatorerna för ingående branscher ligger klart över det historiska genomsnittet och i de flesta fall, för att använda KI:s vokabulär, indikerar ett betydligt starkare konjunkturläge än normalt.

Undantaget är hushållssektorn där den sammanvägda konfidensindikatorn sjunker från 99,8 i augusti till 98,7 i september. Den nedgången ska dock tolkas med viss försiktighet eftersom trenden med en nedgång för hushållens syn på svensk ekonomin fortsätter medan hushållen är påfallande optimistiska i synen på egen ekonomi. Faktum är att synen på egen ekonomi i september är den näst högsta sedan november 2007, och det är synen på det egna läget som är viktigast för hushållens konsumtion.

Att skillnaden mellan synen på egen respektive svensk ekonomi i stort fortsätter att växa väcker vissa farhågor inför framtiden och det kan exempelvis konstateras att sparkvoten hos svenska hushåll numera ligger på rekordhöga 16 procent! Så en viss försiktighet kan ändå skådas hos konsumenterna.

I övrigt ser det ljust ut i inhemskt orienterade branscher med höga konfidensindikatorer i byggsektor, detaljhandel och privat tjänstesektor.

Läget i industrin är däremot lite svårtolkat. En konfidensindikator stiger till höga 108,1 är visserligen ett styrkebesked, men en detaljgranskning av siffrorna ger inte samma entydiga besked om en bredare konjunkturåterhämtning i industrin.

Exportorderingången stiger visserligen för tredje månaden i rad men det är tre branscher som står för det mesta av den uppgången – telekom, läkemedel och transportmedel. I övriga branscher ser det betydligt glåmigare ut och att det allmänna orderstocksomdömet för hela industrin parkerar fortfarande på negativt territorium. Ett ganska tydligt tecken på att mer konjunkturkänsliga branscher fortfarande har det ganska tungt.

Sammantaget blir ändå bedömningen att svensk ekonomi fortsätter att växa i god takt och har goda förutsättningar att återupprepa andra kvartalets tillväxt på 3,5 procent även under innevarande kvartal.

Även det tyska IFO-indexet, som mäter humöret i tyskt näringsliv, lyckade slå marknadens förväntningar och steg marginellt från 108,4 i augusti till 108,5 i september.  Väntat vara en nedgång till 108,0. Det ska dock poängteras att materialet till undersökningen i huvudsak är insamlat innan bomben i Volkswagen briserade.

Precis som i Sverige går de bra i de flesta branscher och extra stora lyft har i Tyskland skett i byggsektor respektive detaljhandel. Däremot backar omdömen gällande nuläget i industrin – kanske ett första tecken på att den globala avmattningen nu börjar märkas, även om det samtidigt sker från ett starkt utgångsläge.

Den sammantagna bilden för tysk ekonomi blir att landet, i likhet med Sverige, kommer att kunna uppvisa en riktig anständig tillväxt under årets tredje kvartal. Troligtvis en bra bit över de 1,6 procent i årstakt som landet presterade under det andra kvartalet.

Att de i bägge länderna främst är inhemska faktorer som tagit över, eller är på väg att ta över, som tillväxtmotorer är föga förvånande. Bägge länderna har en penningpolitik som är extremt stimulerande i förhållande till tillväxtförutsättningarna. I det tyska fallet beroende på att ECB sätter räntan för EMU-området i stort medan Riksbanken i sin tur valt att träda in på extrempolitikens område alldeles på eget bevåg.

Det känns förstås ganska behagligt i nuläget men på sikt riskerar Tyskland att drabbas av någon form av överhettning medan det privata skuldberget i Sverige fortsätter att växa i oroväckande fart. Det som möjligen kan lägga lite sordin på feststämningen är ännu svagare globala tillväxtssignaler.