Produktivitet låter kanske torrt och tekniskt – men är Sveriges och EU:s bästa försäkring mot en orolig värld. Utan den stannar ekonomin, skattebasen krymper och vår förmåga att möta säkerhetspolitiska hot försvagas. Produktivitetstillväxt är vårt ekonomiska självförsvar – men vi pratar på tok för lite om den, samtidigt som vi gör på tok för lite för att lyfta den.

Eftersom geopolitik och ekonomi idag är tätt sammanlänkade blir produktivitet även en mycket viktig säkerhetspolitisk fråga. Vi behöver därför uppnå en uthålligt stark produktivitetstillväxt.

Vad är produktivitet?

Det är ingen slump att årets tyngsta centralbankskonferens i amerikanska Jackson Hole 21-23 augusti har temat ”Arbetsmarknader i förändring: demografi, produktivitet och ekonomisk politik”. Efter sju månader av seismiska amerikanska policyskiften – i en allvarlig säkerhetspolitisk kontext – håller en ny spelplan på att ta form. Många frågor jagar viktiga svar.

Så, vad är produktivitet? Kort sagt: hur mycket varor och tjänster en ekonomi skapar utifrån en viss mängd insatsvaror som kapital, arbetskraft och naturresurser. Ju mer som kommer ut i ena änden av röret jämfört med vad som stoppas in i den andra, desto bättre. Vi blir rikare, starkare och mer motståndskraftiga.

Som den statistiknörd och östgöte jag är vill jag dock kasta in en lapp à la biskop Brask: det är inte alltid enkelt att mäta produktivitet korrekt.

USA har dragit ifrån

Med det sagt – USA ligger hästlängder före Europa. Jag både skräms och skäms av det faktum att EU:s produktivitetstillväxt legat under 1% i över ett decennium. USA:s har varit dubbelt så hög, år efter år. Det här är inte en klyfta, det är en avgrund.

Om denna utveckling består skulle jag – utan att tveka – välja att ha mina pensionspengar på de amerikanska börserna, inte de europeiska.

Men det återstår förstås att se hur president Trumps dramatiska policyskiften och hans stresstestning av USA-konstitutionen påverkar utsikterna och behovet av riskpremier för att äga amerikanska tillgångar.

Sätter ramar för Riksbanken

Jag förstår att Vita husets oväntade och aggressiva handelspolitik hittills under 2025 bidragit till ekonomisk-politiska omprioriteringar i Bryssel. Jag har därför inte gett upp hoppet om att EU-kommissionen återvänder till en agenda med ökat fokus på långsiktigt högre produktivitetstillväxt.

Vi får heller inte glömma att produktivitetstillväxt även sätter ramarna för våra centralbanker och Riksbanken (därav temat för Jackson Hole). Den definierar på lång sikt en balanspunkt mellan tillväxt och inflation. Att känna till ”bilens motorstyrka” är avgörande innan centralbanken med hjälp av räntan bestämmer ”hastigheten”. Utan den vetskapen riskerar vi att köra för fort (inflation) eller för långsamt (onödig arbetslöshet).

Länder med hög produktivitetstillväxt klarar av att snabbare absorbera handelschocker, störningar i globala leveranskedjor och säkerhetshot – och sannolikt också framtida pandemier. Den ger också en större skattebas utan höjda skatter och därmed större politiska frihetsgrader – särskilt viktigt nu när välfärd och försvar kräver betydande resurser.

Investerar för lite

Under efterkrigstiden lutade sig världsekonomin mot tre stabila pelare: frihandel, geopolitisk förutsägbarhet och tillgång till billig energi och kapital.

Det gav företag utrymme att fokusera på effektivisering, global leveranskedjeoptimering och teknologispridning. Resultatet var hög produktivitetstillväxt, särskilt under globaliseringens gyllene era. Nu står vi inför en ny värld.

Produktivitet handlar inte om att springa fortare – utan om att springa smartare. Men den uppstår inte av sig själv. Och en sak är säker: Sverige och EU måste bygga ökad motståndskraft – snabbt.

I dag investerar vi för lite, tar för få risker och rör oss för långsamt.

Potential är inte resultat

Förre ECB-chefen Mario Draghi pekar i sin nyckelrapport från förra året på tre fronter: investera i framtidsteknologier (digitalisering och grön omställning), skala upp kapitalmarknaderna (för att kanalisera privata investeringar effektivare) samt stärka kompetensförsörjningen genom utbildning, arbetskraftsrörlighet och livslångt lärande.

Här är AI en avgörande faktor – kanske den största produktivitetsfrågan sedan elektrifieringen. Rätt använd kan den revolutionera både industri och tjänstesektor, från automatiserade processer till nya affärsmodeller och realtidsbaserat beslutsstöd. Fel använd riskerar den att cementera klyftor och skapa monopol. Potentialen är enorm, men vi har inte oändligt med tid att sätta vår egen agenda.

Potential är dock inte detsamma som resultat. För att AI ska bli en verklig produktivitetsmotor krävs investeringar i infrastruktur (datacenter, 5G, bredband), kompetensutveckling för att arbetskraften ska kunna använda teknologin effektivt, samt regelverk som balanserar innovation och integritet.

Krävs mer av regeringen

Snart samlas regeringen på Harpsund för att, med budgetramarna på bordet, blicka in i valåret 2026 och framåt.

Regeringen säger sig vilja stärka produktiviteten genom satsningar på kompetensförsörjning, forskning och digitalisering. Det är bra – men i en tid av geopolitisk fragmentering krävs mer. Jag vill nu se att bland annat AI-kommissionens förslag prioriteras och skyndsamt omsätts till en positiv verklighet för oss alla.

Inom kort publicerar också McKinsey en ny rapport om paradoxerna bakom Sveriges framsteg och utmaningar sett i en backspegel – och hur vägen framåt ser ut. Den kan förhoppningsvis visa på vad vi i Sverige konkret kan göra för att ge oss en positiv och kraftfull nystart.

Produktivitet är inte en teknisk detalj för ekonomer – det är ett nationellt säkerhetsbälte. Utan produktivitet är vi passagerare i världsekonomin. Med produktivitet sitter vi vid ratten – och är med och bestämmer färdriktningen.

Robert Bergqvist, seniorekonom på SEB

Detta är en krönika från en fristående kolumnist. Analys och ställningstagande är skribentens.