Det står väl klart för envar nu att EMU-systemet är felkonstruerat. Valutaområdet saknar en överordnad finanspolitik i det heterogena ekonomiska område som utgör EU. Detta problem dominerar nu den finansiella rapporteringen. Grekland är på väg mot en uppskjuten statsbankrutt, vars konsekvenser för euron och övriga sydeuropeiska länder inte kan överblickas.

Men det finns ett annat problem utanför EMU-området, som kan bli mer avgörande för världens ekonomiska utveckling än kriserna inom valutaunionen. Det är de grava obalanserna i världens två största ekonomier, USA och Japan. (Det gäller även Storbritannien.) USA har dubbla obalanser och ett växande statsskuldsproblem, Japan har ett statsskuldsproblem, som kommer att leda till kris om inte åtgärder sätts in snart.

Se först på USA. I åratal har landet uppvisat bytesbalansunderskott på omkring 5-6 procent av BNP. Det har nu kommit ner något, men är fortfarande över tre procent, trots dollarfall och ökat hushållssparande. Kina finansierar.

Det är värre med det statsfinansiella läget, över 10 procent i budgetunderskott. Statsskulden är på väg upp, visserligen från en låg nivå, men skuldberget adderas med över tio procent av BNP årligen. Om ett antal år når statsskulden, i denna väldiga ekonomi, 100 procent av BNP.

Än så länge är förtroendet för dollarn tämligen orubbat. Så fort något oroar finansmarknaden, till exempel Greklandskrisen eller Dubai, förstärks dollarn. När det är lugnt i världen och "riskaptiten" tilltar, faller dollarn, då behövs den inte i lika stor utsträckning som en säker placering.

Detta är märkligt och beror på att USA uppfattas som politiskt stabilt och som en rättsstat, (inga manipulerade budgetsiffror), med likvida och djupa finansiella marknader. Men detta kan, eller snarare kommer att, upphöra med USA:s fortsatta skuldsättning, både via budgetunderskottet och utrikeshandeln.

Japan, den andra stora ekonomin, dras med något annorlunda problem, men problem som också de kan bli ett hot mot stabiliteten i värden. Den Japanska ekonomin har varit i stagnation, med ett par korta undantag, i ett par decennier. Underlåtenheten att snabbt rensa upp i banksystemet, efter en finanskris för tjugo år sedan, ligger fortfarande bakom den stagnerande ekonomin.

Budgetunderskottet är 8 procent av BNP och har länge varit stort, så att statsskulden nu närmar sig 200 procent av BNP. Det finansieras internt genom japanernas eget sparande och bytesbalansen är, i motsats till USA:s, positiv.

Det oroande med Japan är statsskuldens storlek, det bestående budgetunderskottet och det faktum att Japans befolkning snabbt åldras, vilket kommer att göra det svårare att internfinansiera upplåningen. Räntebetalningarna på statskulden tränger allt djupare in i statsbudgeten och belastar skattesystemet.

Fortfarande åtnjuter Japan en tioårsränta på statens upplåning som är under två procent, men det är inte så bra som det ser ut, eftersom priserna faller i Japan, varför realräntan är högre.

Skillnaden mellan landets kapacitet att producera och den faktiska produktionen, "output gap", är 7 procentenheter. Det har visat sig svårt att bryta stagnationen och få till prisstegringar, trots omfattande finanspolitiska stimulanser.

Japans ränta är låg och inte heller USA:s tioårsränta skrämmer, den är under fyra procent, att jämföra med Greklands ränta på tio och två år på över 20 procent, som nu tillfälligt kommit ner genom stödinsatserna.

Men man frågar sig: Hur länge kan värdens två största ekonomier vara starkt beroende av upplåning och ha fortsatt låga räntor?  Japan och USA svarar tillsammans för omkring 30 procent av världens samlade produktion och absorption. Den dag också Japan måste vända sig till utlandet för att finansiera sina stora budgetunderskott år från år ansträngs finansmarknaderna ytterligare.

Jag har aldrig i fredstid upplevt så bräckliga förutsättningar för världsekonomin som just nu. Problemen finns i USA, Japan, Storbritannien och omfattar hela medelhavsområdet inom EU. Debatten i Sverige domineras av obegripligt ljusa och optimistiska ekonomiska utsikter.

----

Villy Bergström återkommer en gång i månaden med en gästkrönika på placera.nu. Han är docent i nationalekonomi och har varit vice Riksbankschef. Han är socialdemokrat.