Det är bara tre år sedan en annan storspelare, Car Eric Stålberg, kastades ut från ordförandeposten. Stålberg var hjärnan bakom dåvarande Föreningssparbankens lika exempel- som huvudlösa  expansion i östra Europa. Efter en rad förvärv och en synnerligen lössläppt kreditgivning var banken snubblande nära att hamna i statlig ägo 2008.

Räddaren i nöden var Anders Sundström som använde arbetarnas försäkrings- och pensionspengar i Folksam för att göra en mycket djärvt satsning på Swedbank senhösten 2008. När hela den finansiella världen stod och balanserade på randen till avgrunden valde han att engagera sig i hårt Swedbanks nyemission.

Investeringen på 3,2 miljarder kronor hade nästan halverats i värde framåt vårkanten. Men som den spelare han var tycktes devisen "when i trouble - double" gälla. Positionen utökades genom ett pantövertagande av  Sparbanksstiftelsernas aktier. Och ytterligare en nyemission stod för dörren i ett läge när omkring en tredjedel av Folksams svenska aktieportfölj bestod av aktier i Swedbank.

Anders Sundström själv sa - i alla fall i efterhand - att han hela tiden hade räknat med att den första nyemissionen inte skulle vara tillräcklig utan att det skulle behövas ytterligare en kapitalrunda. Även om det låter som en efterhandskonstruktion sålde Folksam senare under 2009 aktier i Swedbank för att göra plats för den kommande nyemissionen.

Vad är problemet, frågar sig en del? Det lyckades ju. Sedan årsskiftet 2008/2009 har stamaktien stigit 250 procent. Preferensaktien har samtidigt stigit 245 procent. Det har blivit en fenomenal affär för Folksam.

Poängen är att det kunde ha gått tvärtom. Varken Anders Sundström eller någon annan visste hur finanskrisen skulle sluta (och ärligt talat vet vi fortfarande inte eftersom den knappast kan betraktas som avslutad). Trots det var han villig att lägga en så stor del av placeringarna i en bank som var på fallrepet.

Hans försvar att det bara handlade om låga ensiffriga procent av hela det förvaltade kapitalet är en skönmålning givet de dominoeffekter som uppstår i försäkringsbolagens portföljer när de kläms av myndighetskrav som ändras beroende på hur den finansiella omvärlden förändras.

Extremt risktagande blir kanske enklare när det är andras pengar man riskerar. Nu återstår att se om risknivån ska stiga i Swedbank i och med Anders Sundströms inträde på högsta positionen. 

Ska vi gissa att han lockas av tanken på att göra det som dåvarande Föreningssparbanken  misslyckades med 2001, att gå samman med en annan storbank? (Fusionen med SEB avbröts efter hårda krav från EU:s konkurrensmyndighet.) En sista all in?