I slutet av maj skrev förre ordföranden för EU-kommissionen, Romano Prodi, att beslutsfattarna väl visste att det skulle bli kriser med den enhetliga valutan euron. Men, skrev Prodi, det gick inte vid införande av euron att få gehör för en övergripande finans- och budgetpolitik. Nu däremot, när krisen har inträffat, har vi chansen att få igenom finanspolitik ovanför de nationella regeringarna.

Prodis resonemang är typiskt för den process som präglar EU. Varje kris leder till en "ever closer union" som det heter. Detta är EU-elitens strategi, som hittills följts. Den kan inte karaktäriseras som demokratisk. Inget land har röstat om överstatlig finanspolitik. Tvärt om har många nationella regeringar deklarerat att finanspolitiken skall förbli de nationella parlamentens kompetens.

Den politiska eliten i EU och de stora medlemsländerna har utsatt Europa för ett experiment, som många, både folk inom unionen och utanför, har varnat för. Euron, enhetsvalutan, infördes i ett Europa med låg rörlighet över gränserna, stora skillnader i produktivitetstillväxt mellan Europas norra delar och Sydeuropas länder och med de finanspolitiska instrumenten kvar på nationell nivå. Kan man då ha en ränta och en valuta för alla länder? Vi ser nu resultaten.

Men samtidigt med strävan mot överstatlighet pågår en motsatt tendens. Åtstramningspolitik pågår i de flesta EU-länder. Grekland, Spanien, Portugal och Italien, Sydeuropas skuldtyngda länder stramar åt. Men inte bara det, Tyskland och Frankrike, de två största EU-länderna (och med mindre skrämmande skuldsättning) har också inlett kraftiga åtstramningar, för att, som det heter, bli föredöme för alla EU-länder.

Detta visar hur lite union det är fråga om i detta avseende. Alla länder reagerar som om de vore små länder, när EU i sin helhet omfattar cirka 500 miljoner människor. En åtstramningspolitik över hela linjen i ett så stort område lämnar inte omvärlden opåverkad. Både USA och Asien riskerar att förlora växtkraft på grund av den omfattande åtstramningspolitiken i EU-området. Men inget av EU-länderna ser till helheten.

USA oroas med rätta och där diskuteras ytterligare stimulanser trots en värre skuldsättning än i den europeiska. Risken är att EU upprepar 1937 års misstag, då en begynnande återhämtning stryptes av den federala regeringen i USA på grund av ett för tidigt försök till konsolidering (åtstramningar i syfte att minska skuldsättningen) under den stora depressionen.

Två motsatta "teorier" styr politiken i de två områdena, EU och USA. I USA tror många politiker och ekonomer på nödvändigheten att stödja efterfrågan med statliga åtgärder under den bräckliga återhämtningen, allt enligt keynesiansk teori.

I EU tror politikerna att åtstramning och att sanering av statsfinanserna kommer att öka den privata sektorns förtroende för den ekonomiska utvecklingen. Då kommer konsumtion och investeringar igång ¿ expansion genom åtstramning.

Vem har rätt? Det är omöjligt att avgöra, det är mera fråga om tro än vetande. Men skulle marknaden tappa förtroendet för det skuldsatta och expansiva USA, samtidigt som oron ökar för de svaga statsfinanserna i Japan och Storbritannien, då blir det riktigt allvarligt i världsekonomin. Ingen har resurser att möta spekulationer mot dessa länders valutor och obligationer, varken EU, USA eller IMF.

----

Villy Bergström återkommer en gång i månaden med en gästkrönika på placera.nu. Han är docent i nationalekonomi och har varit vice Riksbankschef. Han är socialdemokrat.