Regeringens Finanspolitiska råd har publicerat sin fjärde utvärdering av den ekonomiska politiken. Det är utan tvekan den bästa rapporten hittills. Inte på grund av kritik - det finns inte så mycket att kritisera i stabiliseringspolitiken, utan på grund av skärpan och omfattningen i analysen.

Den enda vägande invändningen mot budgetpolitiken gäller utgiftstaket och skattesänkningsförslaget. Rådet menar att ett femte jobbskatteavdrag kan vara motiverat, men då måste också en nedjustering göras av budgetens utgiftstak. Rådet menar att bristerna i skola och sjukvård, i goda tider, kan driva fram krav på utgifter, som i samband med sänkta inkomstskatter riskerar att skapa budgetförsvagning och överhettning i ekonomin.

Här är rådet inne på politiska spekulationer. I övrigt förordas en återgång till andan i skattereformen från början av 1990-talet om förenkling genom enhetliga skattesatser och man vill ha bort värnskatten. Den här gången analyseras inte fördelningsfrågorna särskilt.

Det som gör årets rapport märkvärdig är de 30 sidorna om finanskrisen. Jag tycker det är bland det bästa som skrivits om finanskrisen på svenska. Det är enkelt och sakligt. Självklart är det motiverat i dagens läge att ägna ett avsnitt åt finanskrisen och åt vad som skall göras för att minska risken för upprepningar.

De klassiska målen för ekonomisk politik är vad rådet kallar "monetär stabilitet" och "finanspolitisk stabilitet", eller, konventionellt uttryckt, prisstabilitet och ordning och reda i de offentliga finanserna. Riksbankens självständighet och ramverket för budgeten med överskottsmål, utgiftstak och kommunal budgetbalans har varit viktiga för Sveriges framgångar med den ekonomiska stabiliteten.

I framtiden, med avreglerade finansmarknader och internationaliseringen av de ekonomiska förbindelserna räcker inte detta. Rådet vill foga "finansiell stabilitet" till de ovan nämnda målen för ekonomisk politik. Det sistnämnda innebär förenklat att betalningssystemet och kreditförmedlingen fungerar väl, att det sker en sund prissättning av risk och att samhällets resurser allokeras effektivt.

Nu sköter Finansinspektionen den mikroekonomiska övervakningen av det finansiella systemet. Riksbanken har att bevaka den makroekonomiska finansiella stabiliteten. När det gäller det sistnämnda har Riksbanken egentligen bara "övertalning" som medel, i samband med de halvårsvisa stabilitetsrapporterna. Men man kan nog hävda att årets räntehöjningar syftade till att tidigt stävja den alltför snabba kreditexpansionen. De hade inte så mycket med inflationsriskerna att göra.

Finanspolitiska rådet vill förstärka den funktionen genom att inrätta, efter modell av Riksbanken, ett självständigt råd för makroekonomisk övervakning av de så kallade systemriskerna på finansmarknaden. Detta "Finansiella stabilitetsråd" kan till exempel förorda skärpta krav på kapitaltäckning i bankerna vid högkonjunkturer och sänkta vid avmattningar och man kan rekommendera varierande krav på egenfinansiering beroende på konjunkturläget.

På detta sätt renodlas penningpolitiken till det enkla inflationsmålet, viket är en förutsättning för Riksbankens självständighet. De mer långtgående ingreppen omfattande kapitalkrav och egenfinansiering är politikernas frågor, men efter analyser och rekommendationer av det Finansiella stabilitetsrådet, som eventuellt kan ligga inom Riksbanken (den ordningen råder i Storbritannien).

Det behövs nya instrument för att minska riskerna för nya finanskriser. Finanspolitiska rådet har enkelt och förtjänstfullt analyserat kriserna, deras uppkomst och förlopp och pekat på möjliga vägar att rusta upp den ekonomiska politiken för att hantera återkommande kalamiteter på finansmarknaderna. Det kan snart behövas, när Greklandskrisen skall desarmeras.

----

Villy Bergström återkommer en gång i månaden med en gästkrönika på placera.nu. Han är docent i nationalekonomi och har varit vice Riksbankschef. Han är socialdemokrat.