Nedan följer en krönika jag skrev på fredagen, innan SEB gjorde en så kallad pudel och återtog sina lönehöjningar för 2009. Jag ställde mig först frågan om SEB:s nya besked gjorde nedanstående text helt inaktuell, men nej, innehållet gäller fortfarande.

För även om SEB nu gör det rätta är skadan redan skedd. Banken har förlorat förtroende, ytterligare en kil har drivits in mellan samhällets elit och folket.

----

Är det tondövhet eller nonchalans när SEB, i rådande samhällsekonomiskt klimat, höjer chefslönerna till nya toppnivåer. Åtminstone jag frågar mig: Hur kul är det att lyfta en sådan lön, när hela Sverige vill spotta på dig?

Jag har alltid ansett att hela debatten kring chefslöner har varit lite lättköpt - att det varit lätt för många att göra billiga poänger av stora belopp, avundsjuka och allmän girighet. Så jag har hållit mig undan.

Även som nyhetsrapporterande journalist har jag genom åren duckat vid redaktionsmötena när löne- och bonusfrågor kommit på agendan. En bra prestation ska belönas, och en hög befattning måste vara välavlönad, så att någon eftersträvar den. Det är min grundfilosofi.

Den senaste tidens upprördhet över chefslönerna har dykt upp sedan SEB haft bolagsstämma, och det blivit känt att vd Annika Falkengren höjer sin fasta årslön från 7 miljoner kronor till 9 Mkr. Att hon genom slopade bonusar faktiskt sänker sin totala kompensation från 12 miljoner spelar mindre roll, för i dagsläget finns det nolltolerans mot dem som skor sig.

Och att samhällsklimatet börjar närma sig nolltolerans torde inte vara alltför svårt att uppfatta för den som bara ytligt ögnar igenom mediernas rubriker.

Och här pratar vi om bolag som köper omvärldsbevakning, konsulter och personliga coacher till cheferna, för att de ska uppfattas i god dager. Vilket skämt.

Här kommer vi till det som fascinerar mig. Vad är drivkraften för personer i näringslivets toppskikt? Vad är det som gör att man är beredd att jobba 20 timmar om dygnet, försaka sin familj och ofta bli uthängd i media? Mitt svar har hittills varit lön och status.

På den här nivån, när månadslönen motsvarar en årslön för en välutbildad tjänsteman, är lönen något annat än ett mått på levnadsstandard. Den är ett mått på status inom denna begränsade grupp.

Helst ska man tjäna så mycket att man själv får möjlighet att köpa maktpositioner i börsbolag. Melker Schörling, Carl-Henric Svanberg är sådana exempel. Sedan kan man lämna löneträsket. Ingen ifrågasätter att H&M:s Stefan Persson är mångmiljardär.

Jag gjorde en gång en intervju med klädkedjan Gina Tricots grundare och vd, Jörgen Appelqvist. När jag frågade om det inte lockade att börsnotera företaget och därmed casha hem 1 miljard kronor på sitt livsverk, svarade han: "Hur många sorters ost behöver jag ha på mackan? Hur många bilar behöver jag ha?"

Det här är en inställning som känns sund och verklighetsnära, men som för länge sedan verkat sluta gälla i näringslivets toppskikt, den nya adeln.  

Nu när:

Börsenedgången tagit 40-50 procent av småspararnas tillgångar, tusentals människor förlorar sina jobb, många företag (inklusive det där jag är anställd) infört lönestopp i år, de allmänna pensionerna sänks för första gången eftersom pengarna i systemet inte räcker

Då:

Visar den nya adeln på en hittills oöverträffad nonchalans mot vanligt folk. För det kan inte vara så att de inte förstår hur provocerande det är. Det enda rimliga svaret är nonchalans. Själv hade jag inte velat ha en lön som jag vet att min omvärld anser att jag inte är värd. Eller vad säger du, hur mycket skit skulle du ta för 9 Mkr?

Det är det mest nedslående. Så långt har alltså denna klick glidit ifrån vanliga referensramar och samhällsnormer, att den samlade opinionen inte spelar någon roll. Och någonstans här börjar jag fundera på vad som låg bakom den franska revolutionen.

PS. Jag drar inte alla över en kam. Många börsbolag har visat taktfullhet och infört lönestopp, även för den högsta ledningen.