Under 1950- och 60-talet bedrevs en aktiv stabiliseringspolitik i den svenska ekonomin, främst genom regeringens finanspolitik. Penningpolitiken bands av regleringar. Störningarna kom på efterfrågesidan genom vikande export och investeringar. Genom medlemskap i IMF var vårt land förbjudet att devalvera. Växelkursen var alltså fast och finanspolitiken därmed effektiv.

Dessa förhållanden bröts sönder under 1970-talet. Sveriges anknytning till guldmyntfoten via en fast dollarkurs upphörde, när USA inte längre kunde garantera ett fast guldpris. Friheten ökade, vi kunde devalvera - och det gjorde vi med besked, inte mindre än sex gånger mellan 1973 och 1982.

Det grundläggande problemet var att störningarna på 1970-talet drabbade oss som prisstegringar på olja och snabbt stigande löner, så kallade utbudschocker. Oljepriserna rusade 1972-74 och 1979-80, lönekostnaderna steg okontrollerat 1974-76, både på grund av höga löneavtal och hög löneglidning.

Regeringen var van att bedriva efterfrågepolitik genom att öka offentliga utgifter och stimulera investeringarna. Utbudschockerna möttes med lagerstöd, produktionssubventioner och andra efterfrågestimulanser. Resultaten blev magra: Hög inflation, stagnerande reallöner och låg tillväxt. Sverige gick från att vara ett av världens rikaste länder till att bli ett relativt fattigt industriland, i rangordning under genomsnittet i OECD-området.

Dessa misslyckanden tog död på den aktiva finanspolitiken i keynesiansk anda. Avregleringarna sattes in på 1980-talet och Riksbankens pennigpolitik med ränteförändringar lyftes fram som det centrala stabiliseringspolitiska instrumentet. Och det som skulle stabiliseras var i första hand priserna, inte sysselsättningen och den reala ekonomin. Det dröjde ett tag men genom lagstiftning 1998 kodifierades denna politik; Riksbanken gavs självständighet från politisk styrning och ett explicit inflationsmål.

Omläggningen av politiken hade föregåtts av omfattande teoretisk och empirisk forskning inom ämnet nationalekonomi. Fria marknaden, inflationsmål och avpolitiserad penningpolitik skulle leda till hög tillväxt, hög sysselsättning och välfärd.

Kanske har denna politik nu nått vägs ände. De oreglerade marknaderna har resulterat i obskyra finansiella instrument, nya institutioner utan genomlysning och framtvingade räddningsaktioner med skattebetalarnas pengar för att hindra systemkollaps på finansmarknaderna. Northern Rock i Storbritannien och Bear Stearns i USA är ett par exempel, där statliga pengar satts in mot resultaten av marknadernas frihet. Tyska banker och andra banker i USA finns med på listan av haverier.

Marknaderna klarade inte de risker som byggdes upp under frihet. Det finns nu flera tecken på en ny inriktning av den ekonomiska politiken. Den federala regeringen i USA genomför under våren en kraftfull stimulans av ekonomin genom att direkt till hushållen utbetala kontanter via checker, som det är meningen att dessa skall spendera. Inte nog med det, IMF, den prudentliga internationella organisation från slutet av andra världskriget, som ständigt hållit ett strängt övervakande öga på medlemsländernas finanspolitik, uppmanar nu till spendering!

Jag frågar mig: Är den keynesianska aktivismen tillbaka? Är vi på väg mot nya regleringar av finansmarknaderna? Jag tror svaret är ja.

Den svenska regeringen har samlat på sig betydande budgetöverskott och antytt att det kan behövas finanspolitiska stimulanser om Sverige skulle drabbas av en nedgång i världsekonomin.

Regleringar måste komma, med krav standardisering av lånekontrakt, redovisning av risker och öppenhet gentemot finansinspektionerna i olika länder. Krav behöver införas på att moderinstitut som banker behåller betydande sjok av de skuldförbindelser som de lyfter ut till närstående institut och, som det heter, "värdepapperiserar".

Det kommer naturligtvis nya "uppfinningar" på finansmarknaderna och det gäller att balansera regleringarna så att innovationsförmågan på finansmarknaderna inte stryps men hålls under uppsikt.

----

Fotnot. John Maynard Keynes var brittisk ekonom verksam under 1900-talets första hälft. Hans teser färgades av depressionen på 1930-talet och säger i korthet att staten bör stimulera ekonomin för att undvika konjunkturnedgångar. Detta har blivit grunden till läran som kallas keynesianism. /placera.nu