Mönstret har varit provokationer genom robotavfyrningar, provsprängningar med mera. Varje provokation har följts av "samtal" med Kina, Japan, USA, Sydkorea. Dessa samtal har använts av Nordkorea för att utverka energileveranser, matleveranser och dylikt, mot löften att skrota kärnvapenprogrammet, ställa in raketavfyrningar och provocerande vapenaffärer.

Nordkorea har flera gånger lyckats med att dupera samtalspartnerna. Syftet med sänkningen av den sydkoreanska båten är nog detsamma, men USA och de omgivande länderna har lärt sig det meningslösa i att göra upp med landet. 

Nordkorea torde vara ett av världens mest utarmade länder. Jag skriver "utarmade" därför att landet har varit relativt framgångsrikt. I själva verket utgör Nordkorea tillsammans med Sydkorea det närmaste man kan komma ett samhällsekonomiskt experiment, när det gäller att jämföra samhällssystem.

Nord och Syd delades upp efter andra världskriget. Syd ockuperades av USA och Nord av Sovjet. Länderna blev självständiga 1948, Sydkorea under en kapitalistisk diktatur med inriktning på export. Nordkorea underkastades en sträng planhushållning av sovjetisk typ med självförsörjning som bärande idè.

Nord blev snabbt mycket framgångrikt. Genom planhushållningen mobiliserades resurser under enkla prioriteringar: Jordbruk, tung industri, hälso- och sjukvård, utbildning.  Framgångarna var påtagliga under de första 20 åren. Entusiasmen var stor och uppslutningen kring ledarskapet var stark.

Vid mitten av 1960-talet var den nordkoreanska ekonomin tre gånger så stor som den sydkoreanska. I Syd härskade fattigdom och stora skillnader i levnadsstandard mellan befolkningsgrupperna.  Men diktaturen i Syd mildrades successivt för att övergå i demokrati med en direktvald president 1988.

Vid den tiden hade utvecklingen i Nordkorea stagnerat, medan tillväxten i Sydkorea fick ett allt snabbare förlopp genom ökad exponering för världsmarknaden och stark exporttillväxt.

Levnadsstandarden i Sydkorea med sina 48 miljoner människor är i dag jämförbar med en del länder i Europa. 2008 var den 18 500 dollar per capita och köpkraftskorrigerat är det hälften av den i USA.

Motsvarande siffror för Nordkoreas 23 miljoner invånare går inte att uppbringa, eftersom en mycket stor del av de knappa resurserna satsas på militären, medan befolkningen svälter. Folk är på grund av undernäring i genomsnitt cirka en decimeter kortare i Nord än i Syd.

Levnadsstandarden beräknas till 10 procent av den i Syd. När Östtyskland införlivades med Västtyskland var levnadsstandarden i Öst ungefär 25 procent av den i Väst. Därför ter sig en eventuell återförening mycket mer problematisk på Koreahalvön än den var i Tyskland.

Utvecklingen i Nordkorea illustrerar planhushållningens relativa effektivitet när prioriteringarna är enkla och resursmobiliseringen kan fortgå med befolkningens stöd. Det är samma förhållanden som gör att krigförande länder förlitar sig på planering och statlig kontroll snarare än marknadsmekanismerna.

Men utvecklingen illustrerar också planhushållningens tillkortakommanden när prioriteringarna blir mindre klara, valmöjligheterna större och när sammanhållningen i nationens intresse inte längre räcker som drivkraft och incitament.

Jag besökte Nordkorea 1971 och 2002. De dryga 30 år som förflöt mellan besöken präglades av ständig tillbakagång. 1971 var industrin och jordbruket i full blom, folk var välklädda och måltiderna en fest i läckerheter med grönsaker, soppor, fisk, kyckling och kött. År 2002, fast jag var en prioriterad gäst, kunde jag knappast äta mig mätt. Maten var knapp och inte välsmakande, affärerna tomma, husen kalla och trafiken gles.

Industrier stod stilla i brist på energi, råvaror och reservdelar. Det enda jag såg av industriell verksamhet som fungerade var syfabriker, där folk sydde upp kostymer för Sydkorea och Japan av tyger och med mönster levererade från mottagarländerna. Varje kostym renderade fabriken 10 dollar.

Den verkstadsindustri jag fick besöka gick på 10 procent av sin kapacitet, enligt direktören. Man sysslade med reparationer av turbiner och liknande, ingen nyproduktion. De arbetare jag såg höll på att sätta upp banderoller som uppmanade till ansträngningar och hyllade Kim Jung Il, den nuvarande "käre ledaren".

Sydkorea är ett land bland andra som kommit loss i snabb tillväxt genom att landet öppnats för internationell konkurrens och börjat delta i den globala arbetsfördelningen.

Nordkorea är typexemplet på stagnation som följd av slutenhet, strikta planregleringar och idén om självtillräcklighet, i Nord kallas den "Juche". Befolkningen betalar ett hemskt pris, inte bara i form av gulag och ofrihet, utan också i form av massvält.

----

Villy Bergström återkommer en gång i månaden med en gästkrönika på placera.nu. Han är docent i nationalekonomi och har varit vice Riksbankschef. Han är socialdemokrat.