I och med gårdagens besked från den amerikanska centralbanken tar vi ytterligare ett steg ut i en oprövad del av den ekonomiska verkligheten.

I teorin ska det givetvis fungera med ytterligare penningpolitiska stimulanser och det är också därför som de nya åtgärderna genomförs. Federal Reserve har ju konstaterat att det två tidigare penningpolitiska paketen QE1 och QE2 varit framgångsrika, och då finns det väl egentligen ingen anledning att spara på krutet när ekonomin vägrar ta fart.

Så låter i alla fall den mer grundläggande argumentationen som i huvudsak lades fram på centralbanksymposiet i Jackson Hole för en tid sedan.

Feds enkla löfte var att utlova en styrränta nära nollstrecket åtminstone till mitten av 2015. Löftet ges dessutom extra kraft i och med att räntan kommer att hållas exceptionellt låg även om ekonomin visar tydliga tecken på en återhämtning. Vår tolkning är att arbetslösheten måste krypa en bit under sju procent innan det kan bli dags för mindre räntehöjningar. Idag ser arbetslösheten ut att ha stabiliserats på en nivå strax över åtta procent.

Lite svårare, men trots allt i linje med vad som tidigare sagts, är beslutet att utvidga bankens köp av obligationer genom att stödköpa bostadsobligationer för 40 miljarder dollar i månaden. De nya köpen ska läggas till de 2 300 miljarder dollar i stats- och bostadsobligationer som redan har införskaffats.

Operationen att reinvestera förfall och utdelningar från den portföljen genom att köpa obligationer med lång löptid fortsätter dessutom, vilket innebär att Federal Reserve kommer att köpa obligationer för totalt cirka 85 miljarder dollar i månaden.

Det nya i gårdagens besked är att man inte sätter någon övre gräns på hur mycket obligationer som kan köpas in eller hur länge köpen kan pågå. Dessutom står banken beredd att genomföra andra typer av okonventionella åtgärder - oklart vilka - om ekonomin inte tar fart i önskad omfattning. Risken för stigande inflation, i spåren på de massiva stimulanserna, spelas dessutom ner och även den här åtgärden ska främst sättas i relation till den svaga arbetsmarknaden.

Centralbankschefen Ben Bernanke uttrycker också förhoppningar om att det här ska bidra till en fortsatt stabilisering av bostadsmarknaden och dessutom hoppas han på att det även ska bidra till stigande priser på finansiella tillgångar. Det är en sorts önskad turboeffekt av den förda politiken som ska ge såväl köpgladare hushåll som investeringsvilligare företag.

Såtillvida har han lyckats eftersom börserna världen över tagit glädjeskutt efter centralbankens besked.

Tillsammans med de tidigare aviserade åtgärderna från ECB så betyder detta att centralbankerna i väst nu släppt det mesta av spärrar vad avser den förda penningpolitiken. Att bägge bankerna talar om obegränsade köp av obligationer är typexemplet på det nya tankesättet.

I centralbankskretsar är dock förhoppningen att bara löftet i sig ska innebära att effekten maximeras samtidigt som köpen kan begränsas. Den här gången tror vi dock inte att marknaden är så lättlurad utan att man också vill se substantiella köp från centralbankerna. Det ska dessutom noteras att de långa amerikanska marknadsräntorna de facto stigit en tid efter aviserandet av tidigare kvantitativa lättnader.

En uppenbar skillnad mellan ECB och Federal Reserve är dessutom att om den sistnämnda främst agerar för att få fart på ekonomin så handlar det för ECB främst om att undvika en total kollaps i krisländerna.

I slutändan är det bara att hoppas på att de ekonomiska teorierna kommer att visa sig hålla. Vi får dock erkänna att oron för de långsiktiga konsekvenserna av den förda politiken blir allt mer påtaglig.

På kort sikt ser det däremot ljust ut för de finansiella marknaderna. Börserna världen över stiger samtidigt som riskviljan är på väg mot nya toppnoteringar. Råvarupriserna har också rusat på beskedet och guldpriset närmar sig årshögsta. Samtidigt fortsätter dollarn att tappa mot de flesta andra valutor och har nu brutit igenom 1,30-nivån mot euron. Mot kronan har dollarn nu gått från 7,25 i början av sommaren till att vara på väg under 6,50 kronor.

Men antalet analytiker som varnar för att det bara handlar om kortsiktigt positiva effekter växer numera exponentiellt över tid. Vi är också oroade över en sådan utveckling eftersom de realekonomiska effekterna av den förda penningpolitiken i bästa fall märks först på lite längre sikt och i värsta fall blir marginella.

Effekten av nya penningpolitiska stimulanser, givet att vi i redan i utgångsläget hade extremt låga räntor och ett stort utbud av kapital, borde vara begränsade.

Det blir därför viktigt att noga följa den inkommande makrostatistiken. En stabilisering eller till och med viss förbättring av indikatorer bör ge ytterligare börsskjuts medan fortsatt försvagning lär göra att entusiasmen kring de nya satsningarna snabbt svalnar. 

Lite extra intresse kan det dessutom vara värt att lägga på kinesiska utspel kring västvärldens nya stimulanser. Pengar som i slutändan söker sig till Kina eller bidrar till stigande tillgångspriser i stort försvårar landets möjligheter att föra en expansiv ekonomisk politik. Och eftersom Kina numera är världens tillväxtmotor så är det främst härifrån som man kan hoppas på draghjälp för att få fart på den globala ekonomin.