De italienska räntorna rusar när investerarna drar öronen åt sig trots Berlusconis löfte om avgång. Räntorna rusar trots att ECB enligt uppgift storköper italienska statsobligationer i ett försök att hålla italienska marknadsräntor på rimliga nivåer.
De långa tioåriga marknadsräntorna har nu nått en bra bit över 7 procent och det är en nivå som italienska ekonomi inte klarar att hantera på lite längre sikt. Den genomsnittliga löptiden på Italiens statsskuld, som uppgår till ungefär 120 procent av BNP, är 7 år.
Om de höga räntorna består kommer den ökade räntekostnaden för att finansiera statsskulden att äta upp mer än summan av alla besparingar som hittills aviserats.
De finns några enkla mer tekniska förklaringar till delar av ränteuppgången. Ett skäl är att många stora banker dumpar italienska (och övriga PIIGS-länders) statspapper för att trimma sina balansräkningar som svar på ökade kapitalkrav. Ett annat är att några finansinstitut sänkt belåningsgraden på den typen av europeiska statspapper.
Dessutom går Italien in i en period med stora emissioner av statspapper i början av nästa vecka. Det råder stor osäkerhet kring hur väl dessa ska tas emot av marknadsaktörerna och som säkerhetsåtgärd väljer nu många placerare att dumpa italienska obligationer. Det eldar i sin tur på ränteuppgången ytterligare.
Att Berlusconi lovat att avgå togs i ett första skede mot som en positiv nyhet. Det väcker dock frågor om hur det politiska landskapet i Italien ser ut efter Berlusconi och ett nyval är alltid en stor osäkerhetsfaktor.
Risken finns för att det blir en regering utan större handlingskraft som skulle få svårt att genomföra de nödvändiga reformerna. Bland annat har ju Lega Nord motsatt sig en höjning av pensionsåldern. Det finns också farhågor om att Berlusconi än en gång ska dyka upp som "gubben-i-lådan" när det väl blir valdags. Kom ihåg att han överlevt över 50 förtroendeomröstningar i parlamentet.
I bakgrunden lurar dessutom ännu större faror. Det kommer allt fler tecken på att europeisk ekonomi är på väg in i en recession. Industrins orderingång faller samtidigt som konsumenterna håller allt hårdare i plånboken.
I Tyskland, (som är ett av få länder som tillsammans med Sverige skulle kunna stimulera den inhemska efterfrågan), är dessutom planerade skattesänkningar på väg att frysa inne.
Som ett svar på krisen väljer även länder med överskott att hålla tillbaka. En svagare ekonomisk utveckling bidrar till att göra krisarbetet mycket svårare.
Den här gången rör det sig om en betydligt större ekonomi än Grekland som dessutom är en av världens största marknader för obligationer. Den nuvarande krisfonden EFSF är gravt underfinansierad för att ta hand om finansiella svårigheter i en så stor ekonomi som den italienska.
Att krisåtgärderna för Grekland i sin tur är långt ifrån utarbetade på detaljnivå och någon ny regering ännu inte finns på plats bidrar också till att öka osäkerheten. Än en gång tycks Europas politiker ha tagit nödvändiga beslut för sent för att undvika spridningseffekter.
En annan faktor som bidrar till att finansmarknadens aktörer börjar rata italienska statspapper är den mer eller mindre uttalade ovilja som övriga G20-länder har uttryckt för att hjälpa Europa finansiellt.
Det gör att Europa för närvarande ser ut att stå tämligen ensamma som stora köpare av obligationer i krisländerna, något som långt ifrån räcker för att lugna osäkra investerare.
Något som skulle kunna lugna marknaderna är om ECB skulle vilja ta på sig ett större ansvar för krishanteringen. ECB har länge motsatt sig en större roll men har redan tvingats in i ett sådant läge i och med sina köp av italienska obligationer.
Skulle den italienska krisen fortsätta att förvärras så framstår löften om större obligationsköp från ECB:s sida som ett att få alternativ som finns kvar att tillgå. Hur motbjudande detta än skulle vara för ECB:s direktionsmedlemmar eller tyska politiker.
ECB har möjlighet att svälja stoltheten och köpa den italienska obligationerna som emitteras i nästa vecka. Om det sker kan marknaden tillfälligt bli på bättre humör.