Det står numera allt mer klart att ECB:s förslag om att börja köpa statspapper i krisländerna inte var den enkla och eleganta lösning på EMU-områdets mest akuta finansieringsproblem som många hade hoppats. Istället växer nu kritiken, främst från tysk håll, mot att ECB ska stå som finansiär, inte bara till krisländer utan även till misskötta banker.

Visserligen har förbundskansler Angela Merkel vid en presskonferens under gårdagen uttryckt stöd för ECB-chefen Mario Draghis krisstrategi och vill dessutom skynda på processen mot en fiskal union, men internt växer den tyska kritiken mot ECB:s och politikernas planer.

Det man först och främst vänder sig mot är att ECB överhuvudtaget planerar att köpa statsobligationer i krisländer som Italien och Spanien. I förlängningen ser man detta som en ren finansiering av dåligt skötta ekonomier och på sikt riskerar stabila länder att tvingas ta ett betydande betalningsansvar för andra länders skulder. Det anses heller inte ligga i linje med det mandat som ECB har.

Man vänder sig också mot att krisfonderna EFSF och ESM ska ges någon form av banklicens. Den främsta invändningen är att det skulle innebära att krisfonderna skulle kunna vända sig till ECB för att få finansiering. I praktiken vore det lika illa som att ECB självt köper statsobligationer, enligt flera tyska politiker.

Kritik börjar också komma mot Mario Draghis förslag att EFSF/ESM inte ska ges prioritetsstatus som långivare. Det skulle betyda att fonderna inte skulle stå först i kön för att få tillbaka pengar vid en eventuell betalningsinställelse.

Här har inte bara tyska politiker utan också Finland satt sig på tvären. Enligt ett uttalande från den finska utrikesministern Erkki Tuomioja kommer Finland att blockera varje försök att ändra prioritetsstatusen för krisfonderna. Han säger också att den finska regeringen förbereder sig på en euro-upplösning.

Men det första hindret som ska passeras är den tyska författningsdomstolen som inom de närmaste veckorna ska ta beslut om den permanenta krisfonden ESM är förenlig med tysk grundlag.

Under tiden fortsätter räntorna i krisländer som Italien och Spanien att ligga på ohållbart höga nivåer. Det ser ju närmast ut som en tanke att ränteskillnaden mellan tyska respektive spanska och italienska räntor är tillbaka på de nivåer som rådde i mitten av 1990-talet (se diagram).  En avgörande skillnad mellan då och nu är att länderna dels hade betydligt högre inflation än idag och dessutom hade en egen valuta.

Så i dagsläget pressas krisländer inte bara av sparkrav som skickat ner länderna i en djup recession utan också av skyhöga realräntor.

Sammantaget är det svårt att se hur den nuvarande situationen inom EMU-området ska få någon form av lycklig lösning. För även om ECB ges mandatet att köpa statsobligationer så lär det inte bidra med annat än en kortsiktig lättnad för krisländerna.

Samtidigt fortsätter den politiska sprickan mellan de förhållandevis stabila nordländerna och det krisdrabbade syd att växa. Tyskland ställer inte bara krav på ökade sparbeting utan flera politiker efterlyser också större inflytande för Tyskland i viktiga forum som exempelvis ECB, något som andra länder lär motsätta sig.

Sparbetingen för Grekland och oviljan att förlänga tiden för landets konsolideringsprogram ser dessutom, för en utomstående betraktare, mer eller mindre ut som ett sätt att tvinga landet ut ur eurosamarbetet.

Så trots att Angela Merkel officiellt omfamnanar ECB:s strategi, så är krisen inom eurosamarbetet djupare än någonsin. Att som Finland börja förbereda sig för någon form av euro-upplösning kan visa sig vara rätt strategi.

Mardrömmen är

i sin tur att Europas politiker fortsätter med sin nuvarande strategi att hanka sig framåt med hjälp av kortsiktiga lösningar. I detta fall kan vi få leva med en närmast permanent eurokris under det närmaste decenniet.