Den svenska ekonomin har utvecklats väl under krisen, men tillväxten har på senare tid dämpats i en svår extern miljö. I år väntas BNP öka med cirka 1,1 procent, för att därefter öka till 2,3 procent nästa år.

Det skriver Internationella valutafonden, IMF, i ett utlåtande efter ett Sverige-besök.

"Arbetslösheten väntas avta endast gradvis, vilket speglar fortsatta effekter av 2009 års kris och den tid som krävs för att nyliga reformer ska leda till ökad sysselsättning", skriver IMF.

IMF noterar vidare att hushållens skulder fortsätter att öka, trots den höga arbetslösheten. Samtidigt har inflationen fallit långt under Riksbankens mål.

"Detta speglar förstärkningen av kronan som kan ha överdrivits av flykt till säkerhet, liksom öppningen av ett mindre utbudsgap. I reala, effektiva termer är kronan ännu något under, men nära, fundamenta på medellång sikt", enligt IMF.

IMF konstaterar att om tillväxten blir svagare än väntat och inflationen förblir dämpad längre än väntat finns det utrymme för Riksbanken att sänka räntan ytterligare. Å andra sidan kan Riksbanken vara tvungen att höja räntan om hushållens bolåneskulder ökar i en ohållbar takt.

IMF bedömer att den viktigaste utmaningen framöver för Sverige är att säkra den finansiella stabiliteten. Trots framsteg när det gäller den finansiella regleringen är hushållen skulder mycket höga och stigande, och det stora banksystemet är fortsatt en bräcklighet för ekonomin.

"Att stärka den finansiella sektorn kommer att hjälpa till att minska behovet för fiskala buffertar och begränsa behovet av att lagra utländsk valuta i Riksbanken", skriver IMF.

Åtgärder för att minska de finansiella riskerna inkluderar en gradvis process mot att förbättra bolånekvalitet, bankkapital och finansieringsstabilitet. IMF vill att Sverige ska överväga en infasning av en reform for att bättre balanser skattebehandlingen av hushållens tillgångar, inklusive en minskning av ränteavdraget och en ökning av fastighetsskatten på medellång sikt för att motverka incitamenten att bygga upp överdrivet höga hushållsskulder.

IMF vill också komplettera bolånetaket med en neddragning av amorteringstiderna på bolån, för närvarande över 140 år på lån under 75 procent av bostadsvärdet. Det kan ske exempelvis genom att introducera ett minimikrav på amortering på nya bolån.

IMF välkomnar introduktionen av ett riskviktsgolv på 15 procent för bolån, men den höga nivån på hushållens skulder talar för att den nivån bör bli betydligt mer konservativ på medellång sikt, genom att gradvis höjas till 35 procent.

IMF ser nedåtrisker för svensk ekonomi, både från interna och externa källor. Om eurokrisen förvärras kan det skada Sveriges tillväxt genom negativa chocker mot handel och inhemsk efterfrågan. Det kan också få negativa effekter på den svenska banksektorn som är "mycket stor" och tungt beroende av marknadsfinansering.

På hemma plan är finansiell bräcklighet också en nyckelrisk. Men hushållsskulder på mer än 170 procent av disponibelinkomsten kan ett plötsligt och stort fall i bostadspriserna få effekter på konsumtionen och på banker, höja arbetslösheten och sänka inflationen ytterligare samt öka andelen dåliga lån och öka bankernas finanseringskostnader.

Med tanke på de svenska bankernas aktiviteter i övriga Norden kan ett sådant scenario också spilla över på andra nordiska länder. På samma sätt kan en plötslig försämring i hushållens finansiella situation på andra håll i regionen utgöra en risk för Sverige.

IMF konstaterar vidare att svenska banker fortsatt är känsliga för plötslig brist på likviditet i utländsk valuta. Det talar för att snabbt öka tillgänglig utländsk likviditet, i linje med den senaste tidens ökning i de upplånade reserverna ska hållas hos Riksbanken. Om bankerna får bära delar av kostnader för att hålla dessa reserver via en avgift, helst på ett sätt som är proportionellt till bankernas likviditetsgap i utländsk valuta, skulle det ge rätt incitament att hantera likviditetsrisker. Motsvarande incitament kan uppnås genom att introducera valutareservkrav för bankerna som ska hållas i Riksbanken, vilket också skulle minska behovet av officiella reserver.

IMF anser vidare att Sveriges finanspolitiska ramverk kan förbättras genom att introducera ett explicit ankare på lång sikt, som skulle säkra att regeringens finanspolitiska buffertar är skyddade.