Riskerna mot den finansiella stabiliteten har ökat och statsobligationsräntorna i södra Europa har stigit kraftigt. Det skriver Internationella Valutafonden, IMF, i en uppdatering av vårens Globala Finansiella Stabilitetsrapport, GFSR.

"Åtgärderna som beslutades vid det senaste EU-toppmötet innebär att betydande steg tagits för att hantera den omedelbara krisen. Frånsett stödjande monetär policy och likviditetspolicy måste implementeringen av de nyligen beslutade åtgärderna tillsammans med ytterligare framsteg mot en bankunion och en finanspolitisk union vara prioriterade", skriver IMF och tillägger att osäkerheten om kvaliteten på tillgångarna på bankernas balansräkningar snabbt måste lösas och kaptialinjektioner och omstruktureringar ske där så krävs.

Tillväxtutsikterna i andra utvecklande ekonomier liksom i tillväxtländer har också försvagats, vilket gör det svårare för dessa länder att hantera spridningseffekter från krisen i euroområdet liksom att hantera egna finanspolitiska och finansiella svagheter. IMF pekar särskilt ut osäkerheterna kring finanspolitiken och skuldtaket i USA som en risk mot den finansiella stabiliteten.

IMF konstaterar att det blev en kortvarig lättnad efter policyåtgärderna i Europa i slutet av 2011. Osäkerhet om styrkan i den globala ekonomin tillsammans med farhågor om en grekisk euroexit och ökad oro för det spanska banksystemet fick riskaversionen att öka kraftigt.

"Marknadsförhållandena försvagades kraftigt i maj och juni, där mått på stress på finansmarknaderna ökade mot, eller i vissa fall översteg, nivåerna under den värsta perioden i november i fjol", skriver IMF.

Statsobligationsräntorna i Europas periferi har stigit kraftigt och privata kapitalutflödet har fortsatt att erodera den utländska investerarbasen i Italien och Spanien. Samtidigt har flykten till säkerhet fått statsobligationsräntorna i USA, Tyskland, Japan och Schweiz att sjunka och dollarn att stärkas. IMF noterar att även i Danmark och Sverige har statsobligationsräntorna sjunkit när investerare sökt säkra placeringar medan investerarna blivit mer skeptiska till tillväxtländer på grund av ökad osäkerhet om möjligheten att tackla inhemska svagheter.

Trots den rikliga likviditet som ECB har tillhandahållit har finansieringsförhållandena försämrats för många banker och företag i Europas periferi. Förhållandet på interbankmarknaden är fortsatt spänt, uttagen fortsätter och bankerna i periferin har fått vända sig till ECB för finansiering. Samtidigt har bankerna fortsatt att krympa sina balansräkningar och krediterna har minskat i euroområdets periferi. Kreditförhållandena är fortsatt strama, om än inte lika strama som i slutet av 2011, men efterfrågan på krediter har också minskat på senare tid.

IMF skriver vidare att sänkta kreditbetyg kan leda till högre finansieringskostnader för många banker och noterar att åtgärderna för att stabilisera det spanska banksystemet inte har återställt förtroendet på marknaden.

IMF efterlyser att beslutsfattarna i EU fortsätter att arbeta mot en paneuropeisk lösning på krisen, med en bankunion och en finanspolitisk union.

I närtid innebär det att osäkerheten om kvaliteten på bankernas tillgångar måste lösas och att stötta förstärkningen av bankernas balansräkningar. Bankkapitalet och finansieringsstrukturen i många institutioner är fortsatt svaga och otillräckliga för att återställa marknadernas förtroende. I vissa fall krävs rekapitaliseringar och omstruktureringar, bland annat genom direkta injektioner från stödfonden ESM, så snart en gemensam övervakningsmyndighet har etablerats.

Dessutom krävs, enligt IMF, att euroländerna håller fast vid tidigare utlovade löften om att stärka statsfinanserna och genomföra strukturreformer. Stödjande policy är också avgörande och IMF ser utrymme för ytterligare lättnader från ECB.

"Om de ekonomiska förhållandena fortsätter att försvagas kan okonventionella åtgärder användas", skriver IMF.

Den amerikanska finanspolitiska klippan, som innebär en kraftig finanspolitisk åtstramning, är en annan risk mot den globala finansiella stabiliteten. Ett politiskt dödläge kring den finanspolitiska klippan, liknande läget i augusti 2011, skulle kunna leda till ökad volatilitet på marknaderna, enligt IMF. För amerikansk del finns också risker rörande en höjning av skuldtaket (som mest troligt måste ske i början av 2013) och brist på en trovärdig konsolideringsplan som kan leda till ytterligare nedgraderingar av kreditbetyget.

Även i tillväxtländerna finns risker mot den finansiella stabiliteten, dels i form av spridningsrisker men också från inhemska risker. IMF identifierar bland annat risker för växelkursvolatilitet, obligationsutflöden och att en svagare inhemsk tillväxt kan försvaga bankernas lönsamhet. Vad gäller spridningseffekter från eurokrisen är Central- och Östeuropa mest exponerat medan Asien ser ut att vara bättre skyddat.

I många tillväxtländer ser IMF ett fortsatt utrymme för penningpolitiska lättnader, med finanspolitik som en andra försvarslinje vid en allvarlig chock. IMF menar dock att många tillväxtländer med policyutrymme ändå skulle gynnas av att ytterligare bygga upp sina policybuffertar, givet höga råvarupriser och fortsatt gynnsamma likviditetsförhållanden. En storskalig kreditstimulans bedöms som mindre effektiv och önskvärd än 2008/2009.