Riksbanken kommer att höja reporäntan med 0,25 procentenheter, till 1,75 procent, vid det penningpolitiska mötet den 19 april. Räntebeskedet lämnas den 20 april.

Det kommer med all sannolikhet också ytterligare räntehöjningar, frågan gäller om räntan kommer att höjas vid varje återstående möte i år eller om Riksbanken tar paus vid något möte. Sannolikheten för att Riksbanken skulle välja att höja räntan med mer än 25 punkter vid något möte, vilket har antytts som en möjlighet av vissa direktionsledamöter, är dock än så länge begränsad.

Det framgår av SME Direkts enkät bland 16 ekonomer, där samtliga räknar med en räntehöjning med 25 punkter nu.

Därefter väntas Riksbanken fortsätta att höja räntan med 25 punkter vid de flesta, om inte alla, kvarstående möten fram till årsskiftet. Prognoserna om reporäntan vid årsskiftet varierar mellan 2,00 procent och 2,75 procent, med en medianprognos på 2,50 procent och även en genomsnittsprognos på 2,50 procent.

Åtminstone tre av direktionsledamöterna antydde i samband med februarimötet att sannolikheten var hög för att reporäntan behövde höjas vid varje återstående möte i år, och en större räntehöjning än 25 punkter vid något tillfälle kunde inte uteslutas.

Det skulle i så fall innebära att räntan skulle höjas mer än vad som antyddes av räntebanan i februariprognosen. En klar majoritet av ekonomerna i enkäten lutar dock mot att det inte kommer någon tydlig förändring av räntebanan nu när Riksbanken endast gör en uppföljning av det mer grundläggande prognosarbetet inför den penningpolitiska rapporten i februari.

"Jag tror det blir rätt ospännande, tyvärr. Tittar man på vad som har hänt sedan förra mötet så är det väl inget som på något dramatiskt sätt ändrar Riksbankens syn på läget", säger Claes Måhlén, chefsanalytiker Handelsbanken.

Därmed inte sagt att allt har gått helt i linje med Riksbankens prognosbanor från i februari, men olika avvikelser drar åt olika håll och en rimlig samlad bedömning kan vara att Riksbanken väljer att endast göra blygsamma justeringar av prognoser och räntebana i denna penningpolitiska uppdatering.

På det internationella planet har det japanska jordskalvet och oroligheterna i Mellanöstern/Nordafrika stått i fokus sedan Riksbankens februarimöte, samt i varierande grad även den pågående statsskuldsoron i euroområdet.

Dessa faktorer har potential att störa den ekonomiska utvecklingen, via höga oljepriser, leveransstörningar och oro på finansmarknaderna, men givet att IMF nyligen presenterade en mer eller mindre oförändrad bedömning om den globala konjunkturutvecklingen jämfört med i januari kommer Riksbanken knappast att göra några större förändringar av sina internationella prognoser i en penningpolitisk uppföljning.

I övrigt tyder nu mycket på att aktiviteten i den amerikanska ekonomin har varit något svagare under första kvartalet än vad prognoserna tidigare pekade mot, men amerikanska ekonomer hänvisar det i första hand till väderrelaterade störningar, underliggande momentum i USA-ekonomin anses ha varit betydligt starkare än vad BNP för det första kvartalet troligen kommer att visa. Kina redovisade på fredagen också en något starkare tillväxt än väntat för årets första kvartal.

Beträffande den svenska ekonomin har olika konfidensindex för hushåll och företag börjat vika ner något från höga nivåer, men det är något som Riksbanken redan har tagit höjd för med prognoserna om en viss dämpning i år jämfört med 2010.

Utfallsdata för industri- och tjänsteproduktion, utrikeshandel och sysselsättning tyder på en god aktivitet i början av året. Detaljhandeln har däremot varit något av en besvikelse, med en särskilt svag utveckling för livsmedels- och klädhandeln. En fortsatt stark utveckling för exempelvis bilhandeln, resandet och restaurangernas försäljning antyder dock att den relativt svaga detaljhandelsutvecklingen inte behöver vara någon stark indikation på att hushållen som helhet börjar vara trängda av högre räntor och energipriser.

Onsdagen den 13 april presenterade vidare regeringen en ren "Guldlocksprognos", där de ser en betydligt starkare utveckling, och lägre inflation, i den svenska ekonomin de kommande åren än vad Riksbanken gjorde i februari, detta exklusive de satsningar på bland annat ett femte jobbskatteavdrag och sänkt restaurangmoms som annonserades eftersom detta än så länge endast handlar om reformambitioner för 2012.

Regeringens prognoser sticker som de överlägset mest optimistiska bland samtliga konjunkturbedömare, och Claes Måhlén har svårt att se att den oerhört starka utvecklingen ska fortsätta så länge som regeringens prognoser tyder på.

"Jag tror inte Riksbanken kommer att hamna i paritet med (regeringens) prognos, det skulle förvåna mig. För egen del har jag snarare nedåtrisker mot inte bara finansens prognoser utan även mot konsensusprognosen - jag tror att risken är att man får större effekt från räntehöjningar än man nu räknar med. Men det är en senare historia och inget Riksbanken kommer att fånga upp i närtid", säger Claes Måhlén.

Inflationen har "spreadat isär" i förhållande till Riksbankens senaste prognos, med en KPIF-inflation under prognos medan KPI-inflationen ligger över. Givet att Riksbankens egna räntehöjningar förklarar en stor del av den höga KPI-inflationen fokuserar Riksbanken åtminstone kortsiktigt mer på KPIF. En något lägre KPIF-inflation än väntat i början av året visar att det inhemska inflationstrycket har varit lägre än väntat, men det säger mer om vad som har varit än om vad som kommer att hända framöver.

"Det är egentligen inte något som överraskar Riksbanken. I den här delen av konjunkturcykeln ska det vara låg kärninflation, om vi rensar för räntor och energi. Det är inget märkligt. Det (den aktuella inflationen) har inte heller varit motivet för Riksbanken att höja räntan i närtid så jag tycker inte att det ska påverka alls i dagsläget", säger Claes Måhlén.

ECB har höjt räntan, tidigare än vad många väntade i februari, och marknaden har skruvat upp förväntningarna om ECB-räntan framöver. Riksbankens prognoser om omvärldsräntan har dock tidigare legat över marknadens förväntningar, så att marknaden nu har anpassat sig leder knappast till något behov att justera Riksbanksprognoserna.

"Det här bekräftar Riksbankens syn snarare än att det tvingar dem att ändra den. Men det är klart att i debatten om relativräntor och kronan som har pågått den senaste tiden... så är ju argumenten inte lika valida", säger Claes Måhlén.

Direktionsledamöterna Karolina Ekholm och Lars EO Svensson har tidigare i olika grad motiverat sina reservationer till förmån för lägre räntebanor med risken för att en större ränteskillnad mot omvärlden än i Riksbankens prognoser kan leda till en kraftig kronförstärkning, vilket skulle leda till lägre inflation och minskad produktion. Den faktiska utvecklingen visar nu istället att ECB bara behövde ta ett första räntesteg för att kronan skulle försvagas markant mot euron.

Marknadens ändrade syn på internationella räntor kan möjligen leda till att Karolina Ekholm nu kommer att vackla i fråga om att åter reservera sig mot räntebanan. Lars EO Svensson, som ser utrymme för lägre arbetslöshet än övriga direktionen, kommer dock med all sannolikhet att fortsätta att reservera sig mot den väntade räntehöjningen och räntebanan.

Å andra sidan kan en oväntat hög KPI-inflation och stigande inflationsförväntningar bland hushållen snart nog, kanske redan nu, komma att förmå förste vice Riksbankschefen Svante Öberg att reservera sig till förmån för en högre räntebana om inte majoriteten i direktionen väljer att justera upp räntebanan något vid tisdagens möte.

Redan i februari var det enligt åtminstone tre direktionsledamöter troligt att reporäntan skulle behövas höjas något mer i år än vad den beslutade räntebanan indikerade. Riskerna vägde över mot uppsidan och en faktor som Svante Öberg håller ett extra vakande öga på är hushållens stigande inflationsförväntningar nu när nästa stora löneavtalsrunda närmar sig.

I ett anförande den 18 mars sade Svante Öberg bland annat att en sak han ångrar under sin period i direktionen är att han "gick med på en så låg räntebana" i februari 2007.

"Det var alldeles innan löneförhandlingarna på stora delar av arbetsmarknaden skulle slutföras och sände fel signal till parterna att lönerna kunde höjas påtagligt utan konsekvenser i form av hög inflation", sade Svante Öberg.

TNS Prosperas undersökning i mars visade att inflationsförväntningarna i hela undersökningsgruppen hade stigit markant på två års sikt, till 2,5 procent från 2,2 procent i december. I den för Riksbanken viktigaste perioden, fem år, var ökningen mindre, från 2,2 till 2,3 procent, men risken är uppenbar för att fortsatt stigande KPI-inflation framöver kan pressa upp inflationsförväntningarna ytterligare inför lönerundan.

Samma undersökning visade samtidigt att löneförväntningarna fortsatt är relativt måttliga, men de hade ändå stigit 0,3 procentenheter på ett och två års sikt mellan december och mars. Om inflationsförväntningarna stiger ytterligare är det sannolikt att även löneförväntningarna stiger, något som kan göra Svante Öberg benägen att åtminstone komma med en verbal intervention, i form av en reservation mot en eventuellt oförändrad räntebana, i god tid innan han lämnar direktionen vid årsskiftet.

"Det kan faktiskt börja närma sig något sådant", säger Claes Måhlén, som också påminner om att den förre direktionsledamoten Villy Bergström blev allt mer hökaktig under den sista delen av hans mandatperiod.

"Det kanske blir så att man funderar lite på sitt eftermäle... När man är ny i direktionen är man lite mer konsensusinriktad men sedan när man blir lite mer varm i kläderna så vågar man gå mer sin egen väg", säger Claes Måhlén.

Även om Svante Öberg inte har reserverat sig vid de senaste penningpolitiska mötena så visar protokollen att han tydligt har anmält en något avvikande mening - han har velat se en högre räntebana. Men eftersom han ansett att skillnaderna mot majoritetens uppfattning har varit måttliga har han inte sett skäl till att reservera sig.

"Men det är inte omöjligt att han väljer att reservera sig nu, just för att tydligare markera", säger Claes Måhlén.

Höga inflationsförväntningar kan oroa fler direktionsledamöter än Svante Öberg, men samtidigt kan en faktor som större boräntespreadar dämpa trycket på en uppjustering av räntebanan nu.

Fluktuationer i boräntespreadarna, åtminstone i den utsträckning som noterats hittills, verkar i och för sig inte var något som orsakar sömnlöshet för direktionen och föranleder troligen inte några direkta åtgärder. Men i samband med en penningpolitisk uppföljning kan det vara en faktor som gör att Riksbanken avstår från en uppjustering av räntebanan som annars kanske vore motiverad av stigande inflationsförväntningar.