Glädjen över Berlusconis avgång och Mario Montis inträde på posten som ny italiensk premiärminister blev kortvarig. Det är förståeligt eftersom den nya regeringen kommer att ställas inför exakt samma svårigheter som den tidigare. Statsskulden på runt 120 procent av BNP finns fortfarande kvar och trots ett nytt besparingsprogram  växer misstron på Italiens möjligheter att balansera budgeten.

Det som triggade igång en ny våg av oro var en relativt misslyckad italiensk emission av obligationer med en löptid till 2016. Bud inkom för 1,47 gånger den erbjudna volymen, vilket måste betecknas som lågt, och genomsnittsräntan landade på 6,29 procent. Räntan på femåriga statspapper har därmed mer än fördubblats på lite drygt ett år. I oktober 2010 låg motsvarande ränta på 2,6 procent.

Den italienska räntan har fortsatt uppåt och ränteskillnaden gentemot tyska räntor är numera uppe i över 5 procent på de lite längre löptiderna. Även i andra länder vidgas nu räntespreaden mot Tyskland. I Spanien, Frankrike och Belgien har man nu den högsta  ränteskillnaden visavi Tyskland sedan införandet av euron.

Spanien är tillsammans med Italien mest illa ute och även i Spaniens fall kan en del av oron spåras till politisk osäkerhet. Spanien står inför ett osäkert nyval och när det väl är genomfört har vi relativt nya regeringar i alla de så kallade Piigs-länderna.

Den stora rysaren är dock Italien där effekterna av en liknande utveckling som i Grekland skulle få mycket stora konsekvenser för hela världsekonomin.

Italien är världens tredje största obligationsmarknad med en omslutning på 1,6 biljoner euro. De enda marknader som överträffar detta är den amerikanska och japanska. Det betyder att finansiella institutioner över hela världen sitter med italienska statspapper.

Mest utsatta är de franska bankerna som äger italienska tillgångar motsvarande uppemot 15 procent av den franska bruttonationalprodukten. Det här är en av orsakerna till den franska ränteuppgången eftersom italienska svårigheter att betala skulderna skulle innebära stora förluster i det franska banksystemet och därmed kräva statliga insatser som högst troligt skulle innebära en nedgradering av det franska kreditbetyget.

Redan den senaste tidens ränteuppgång genererar dessutom stora förluster i det europeiska banksystemet eftersom en ränteuppgång betyder att priset på obligationer sjunker. Den statsfinansiella krisen är därmed på väg att bli en ny bankkris.

Därför ska man inte förvånas över att den italienska storbanken Unicredit igår meddelade att man avser att ta in ytterligare 7,5 miljarder euro i nytt kapital. Det här är sannolikt bara början på nödvändiga kapitaltillskott till europeiska banker och därför är det också naturligt att finanssektorn varit sämsta bransch på de europeiska börserna.

Några pengar för att stötta Italien är heller inte tillgängliga. Den europeiska krisfonden EFSF är med bred marginal underkapitaliserad för att hjälpa en så stor ekonomi som Italiens. Om Italien skulle behöva hjälp från fonden måste man börja med att  räkna av de 140 miljarder euro som är det italienska bidraget till fonden. Det skulle, tillsammans med de pengar som redan utlovats som hjälpt till Grekland, Irland och Portugal, lämna fonden med ett kapital på 110 miljarder euro, enligt analyshuset Capital Economics beräkningar.

På den positiva sidan kan hävdas att Italien har ett förhållandevis litet löpande underskott i budgeten på omkring 4 procent av BNP och att man till och med har ett positivt primärsaldo. Det betyder att skatteintäkterna mer än väl täcker statsutgifterna om ränteutgifterna exkluderas. Även därför är det viktigt att Italien lyckas återskapa förtroendet och få ner räntorna.

Det finns möjligheter att hantera den akuta krisen men om Italien fallerar kan vi nog säga adjö till europrojektet i sin nuvarande form.