Kinas handelsbalans för juli landade på 25,1 miljarder dollar, vilket var betydligt lägre än analytikernas förväntningar om ett handelsöverskott på 34,3 miljarder.

Det mest oroväckande i nattens siffror var den svaga exportutvecklingen. Exporten steg med svaga 1,0 procent jämfört med motsvarande månad i fjol. Det tolkas allmänt som att den globala ekonomin saktat in rejält under sommaren. Och tittar man på den lite längre trenden för kinesisk export ser det onekligen oroväckande ut (se diagram).

Det kinesiska nyåret bidrar till att månadssiffrorna är lite skakiga men den genomsnittliga månadssiffran för exporttillväxten i årstakt har under perioden januari till juli i år varit 8,4 procent. Under motsvarande period i fjol låg den genomsnittliga månadsförändringen på 23,3 procent.

Den kinesiska exportutvecklingen ser därför ut att hamna långt under regeringens mål om en årlig exportökning om 10 procent, inte minst sett till att trenden för för exportutvecklingen är nedåtriktad.

Visserligen ökar detta chanserna för att regeringen genomför nya stimulanser, men för tillfället tycks oron för den globala återhämtningen vara det som styr rörelserna på finansmarknaden.

Frågetecknen växer dessutom kring hur det är ställt med den inhemska efterfrågan i Kina? Importen ökade i juli med 4,7 procent men även den siffran hamnade en bra bit under analytikernas förväntningar om en importökning på 7,9 procent. Dessutom lyckades de kinesiska bankerna bara förmedla lån om 540,1 miljarder yuan i juli - att jämföra med den förväntade volymen på 700 miljarder.

Vår bedömning är att den senaste tidens kinesiska makrostatistik skyndar på besluten om nya stimulanser. Däremot växer förstås oron för att konjunktursignalerna i världen i övrigt, i spåren på svagare kinesisk tillväxt och import, riskerar att försvagas ytterligare. Det riskerar i sin tur att slå negativt mot börsutvecklingen.

----

Vi kan inte låta bli att avsluta med en liten kommentar kring Lars E O Svenssons uttalanden i DN kring bristande kompetens i riksbanksdirektionen. Det kan i sammanhanget vara värt att påminna sig om en av de större missbedömningar som Riksbanken gjort sedan den fick en mer oberoende ställning.

Den 10 september 2008 höjde Riksbanken sin styrränta från 4,50 till 4,75 procent trots att den finansiella krisen redan hade slagit ut i full blom. Röstsiffrorna för respektive emot en räntehöjning blev 3-3 och Stefan Ingves utslagsröst blev avgörande för att det till slut blev en räntehöjning.

Läser man protokollet från mötet står det dock klart att det var Lars E O Svensson som var den starkaste rösten för en räntehöjning. Så lite klädsam ödmjukhet kring sin egen och akademiska meriters förträfflighet avseende förandet av en lämplig räntepolitik borde nog vara på sin plats för professor Svensson.